Antiokia: Den här staden låg i Syrien vid floden Orontes, ca 32 km uppströms från hamnstaden Seleukia vid Medelhavet. Under det första århundradet v.t. räknades Antiokia i Syrien som den tredje största och rikaste staden i romarriket, efter Rom och Alexandria. Den hade länge haft en stor judisk koloni, och vid den här tiden fanns det inga större motsättningar mellan judar och icke-judar. Det var den perfekta miljön för att introducera något helt nytt – att lärjungarna inte längre bara skulle predika för judar, utan också för oomskurna icke-judar. (Se studienot till dem som talade grekiska i den här versen.) Denna stad ska inte förväxlas med Antiokia i Pisidien i Mindre Asien. (Se studienoter till Apg 6:5; 13:14 och Tillägg B13.)

dem som talade grekiska: Ordagrant ”hellenisterna”. Innebörden i det grekiska ord som används här (Hellēnistẹ̄s) avgörs av sammanhanget. När det används i Apg 6:1 betyder det troligen ”de grekisktalande judarna”. (Se studienot till Apg 6:1.) Detta har fått några forskare att mena att lärjungarna i Antiokia i Syrien måste ha predikat för omskurna judar eller proselyter som talade grekiska. Men det som beskrivs här är en helt ny utveckling i Antiokia. Som det nämns i Apg 11:19 hade man fram till dess bara förkunnat Guds ord för judar, men nu förkunnades budskapet tydligtvis även för icke-judarna som bodde där. Barnabas skickades antagligen till Antiokia för att uppmuntra de nya lärjungarna som talade grekiska. (Apg 11:22, 23) Vissa gamla handskrifter använder ordet Hẹllēnas (betyder ”greker”; se Apg 16:3) här i stället för Hellēnistẹ̄s. Därför står det ”icke-judar” eller ”greker” i en del översättningar. Dessa ord antyder att ingen av dem som fick höra budskapet i Antiokia tillhörde judendomen. Men det är fullt möjligt att det här syftas på både judar och icke-judar som talade grekiska, och därför används uttrycket ”dem som talade grekiska” i den här översättningen. Det är möjligt att dessa grekisktalande människor var av olika nationaliteter, men de hade börjat tala grekiska och kanske även tagit till sig den grekiska kulturen.

Jehova: Eller ”Jehovas hand”. Uttrycket ”Jehovas hand” förekommer många gånger i grundtexten till de hebreiska skrifterna som en kombination av det hebreiska ordet för ”hand” och tetragrammet. (Några exempel finns i 2Mo 9:3; 4Mo 11:23; Dom 2:15; Rut 1:13; 1Sa 5:6, 9; 7:13; 12:15; 1Ku 18:46; Esr 7:6; Job 12:9; Jes 19:16; 40:2; Hes 1:3.) Ordet ”hand” är ofta ett bildligt uttryck för ”kraft”. Eftersom handen använder armens kraft, kan ordet ”hand” också beteckna kraft som används. På grekiska används det uttryck som kan översättas med ”Jehovas hand” även i Lu 1:66 och Apg 13:11. (Se studienoter till Lu 1:6, 66 och Tillägg C3 introduktion; Apg 11:21.)

Gud såg till att ... började kallas: I de flesta bibelöversättningar står det helt enkelt ”började kallas”. Men i den här versen används inte de grekiska ord som brukar återges med ”kallas”. (Mt 1:16; 2:23; Mk 11:17; Lu 1:32, 60; Apg 1:12, 19) Ordet som förekommer här är verbet chrēmatịzō. Det förekommer nio gånger i de kristna grekiska skrifterna, och i de flesta fall är det tydligt förknippat med något som Gud står bakom. (Mt 2:12, 22; Lu 2:26; Apg 10:22; 11:26; Rom 7:3; Heb 8:5; 11:7; 12:25) Till exempel används ordet i Apg 10:22 tillsammans med uttrycket ”genom en helig ängel”, och i Mt 2:12, 22 förekommer det i samband med drömmar från Gud. Det besläktade substantivet chrēmatismọs förekommer i Rom 11:4, och de flesta lexikon och översättningar återger det med ”Guds svar”, ”svarar Gud”, ”gudomligt besked”. Det är möjligt att Jehova vägledde Saul och Barnabas till att börja använda benämningen ”kristna”. En del menar att det var den icke-judiska befolkningen i Antiokia som började använda benämningen ”kristna” som ett öknamn. Men med tanke på att det grekiska ordet chrēmatịzō används är det tydligt att det var Gud som låg bakom den här benämningen. Och det är inte troligt att det var judarna som började kalla Jesus efterföljare för ”kristna” (från grekiskan) eller ”messianister” (från hebreiskan). Det är svårt att tänka sig att de först skulle förkasta Jesus som Messias eller Kristus och sedan i praktiken erkänna honom som den Smorde eller Kristus genom att kalla hans efterföljare ”kristna”.

kristna: Det grekiska ordet christianọs, som betyder ”en som följer Kristus”, förekommer bara tre gånger i de kristna grekiska skrifterna. (Apg 11:26; 26:28; 1Pe 4:16) Det kommer från Christọs, som betyder ”den smorde”. De kristna följer Jesus exempel och läror, han som var Kristus, ”Jehovas smorde”. (Lu 2:26; 4:18) ”Gud såg till att lärjungarna” fick benämningen ”kristna” kanske så tidigt som år 44 v.t., då händelserna som beskrivs i texten ägde rum. Namnet blev vida känt och användes av många. När Paulus stod inför kung Herodes Agrippa II omkring år 58 v.t. visste Agrippa vilka de kristna var. (Apg 26:28) Enligt historikern Tacitus var benämningen ”kristen” allmänt känd i Rom år 64 v.t. Och någon gång mellan år 62 och 64 v.t. skrev Petrus sitt första brev till de kristna som var kringspridda i romarriket. Vid den tiden verkar benämningen vara utbredd, och den särskilde Kristus lärjungar från andra. (1Pe 1:1, 2; 4:16) Tack vare denna benämning som Jesus lärjungar hade fått av Gud kunde de inte längre förväxlas med någon judisk sekt.

stor svält: Denna katastrof inträffade omkring år 46 v.t., vilket Josefus bekräftar. Han omtalade ”den stora hungersnöden” som inträffade under Claudius regering. Svältkatastrofer slog hårdast mot de fattiga, eftersom de inte hade några besparingar eller matförråd. Detta fick de kristna i Antiokia att skicka nödhjälp till sina fattiga bröder i Judeen.

när Claudius var kejsare: Den romerske kejsaren Claudius regerade från 41 till 54 v.t. och var till en början vänligt inställd till judarna. Men i slutet av hans regering hade situationen ändrats, och han förvisade alla judar från Rom. (Apg 18:2) Enligt vissa uppgifter förgiftade hans fjärde hustru honom med en svamprätt. Han efterträddes av Nero.

nödhjälp: Eller ”understöd”. Det här är första gången Bibeln nämner att man sände nödhjälp till medkristna i en annan del av världen. Det grekiska ordet diakonịa, som brukar återges med ”tjänst”, används i betydelsen ”nödhjälp” även i Apg 12:25 och 2Kor 8:4. Med tanke på hur det grekiska ordet diakonịa används i de kristna grekiska skrifterna är det tydligt att den kristna tjänsten har två sidor. En sida är ”försoningens tjänst [form av ordet diakonịa]”, dvs. prediko- och undervisningsarbetet. (2Kor 5:18–20; 1Ti 2:3–6) Den andra sidan handlar om en tjänst som man utför till nytta för sina medtroende, och det är den tjänsten som omtalas i den här versen. Paulus sa: ”Det finns olika former av tjänst [pluralformen av diakonịa], men Herren är densamme.” (1Kor 12:4–6, 11) Han visade att båda sidorna av den kristna tjänsten var helig tjänst. (Rom 12:1, 6–8)

de äldste: Ordagrant ”de äldre männen”. I Bibeln används det grekiska ordet presbỵteros först och främst om någon som har myndighet och ansvar i ett samhälle eller en nation, men några gånger syftar det på en man som kommit upp i åren. (Se studienot till Mt 16:21.) I den forntida nationen Israel var det de äldste som skötte administrativa uppgifter och ledde folket, både lokalt (5Mo 25:7–9; Jos 20:4; Rut 4:1–12) och nationellt (Dom 21:16; 1Sa 4:3; 8:4; 1Ku 20:7). Detta är första gången det här ordet används i samband med den kristna församlingen. Precis som i det bokstavliga Israel var det de äldste som skulle ta ledningen i det andliga Israel. I det här sammanhanget var det de äldste som tog emot nödhjälpen och som hade tillsyn över hur den fördelades bland församlingarna i Judeen.