En dag i augusti 1967, när jag var ett och ett halvt år, fick jag plötsligt hög feber. Nästa dag hade jag tappat styrkan i benen. Vi åkte till sjukhuset i Freetown i Sierra Leone, där jag bodde, och tester visade att jag hade fått polio. Polio är en smittsam virusinfektion som kan orsaka förlamning, framför allt hos barn under fem år. Fysioterapi hjälpte inte, utan mina ben blev bara svagare. Till slut kunde jag inte stå längre. Pappa brukade säga att jag var ”ett halvt barn” på grund av min funktionsnedsättning. Jag kunde bara ta mig fram genom att krypa, och min självkänsla var helt obefintlig. Det kändes som att jag var fast på botten.

 Jag växte upp i ett inhägnat område med min mamma och flera andra fattiga familjer. Det var många som tyckte om mig, men jag längtade efter att pappa skulle älska mig, och det gjorde han inte. En del trodde att min funktionsnedsättning berodde på någon slags förbannelse och inte på en sjukdom. Andra tyckte att mamma skulle lämna mig utanför ett barnhem för handikappade barn. De menade att livet skulle bli lättare för henne då, eftersom hon inte skulle behöva ta hand om mig. Mamma ville inte höra talas om några sådana förslag, och hon jobbade hårt för att kunna ta hand om mig.

 Jag kunde varken stå eller gå, så jag var tvungen att krypa. Men när jag släpade mig fram på marken gjorde jag mig ofta illa, så jag använde tjocka kläder för att inte få så många skador och rivsår. Jag hade tofflor på händerna för att skydda dem. Lite senare skaffade jag U-formade träklossar som skyddade händerna bättre. Så när jag skulle ta mig fram sträckte jag mig framåt, satte ner klossarna på marken, sköt tyngdpunkten framåt och kastade benen åt samma håll så att ryggen vreds till. Och så snart jag hade tagit ett ”steg” var det bara att upprepa samma procedur igen. Det blev en enorm belastning på mina armar och axlar. Det var så påfrestande att ta sig fram på det här sättet att jag nästan aldrig lämnade det lilla området jag bodde i. Jag kunde inte gå i skolan med andra barn, och jag grubblade mycket över hur jag skulle klara mig när mamma inte fanns längre.

 Jag bad till Gud om hjälp, och jag bad honom att se till att jag inte skulle behöva tigga. Jag tänkte att han skulle ta hand om mig ifall jag lärde känna honom och tillbad honom på rätt sätt. Så en dag 1981 bestämde jag mig för att besöka en kyrka som låg på gatan där vi bodde. Jag fick släpa mig fram längs marken för att ta mig till kyrkan. Folk tittade så konstigt på mig, och det kändes jättejobbigt. Pastorn var verkligen inte välkomnande. Tvärtom fräste han åt min mamma och sa att jag hade satt mig på en kyrkbänk som någon annan betalade för. Jag bestämde mig för att aldrig gå dit igen.

 En förmiddag 1984, när jag var 18 år, tog jag mig upp till övervåningen för att sätta mig på min vanliga plats vid fönstret. Jag brukade sitta där och hålla koll på vad som hände utanför. Men just den här dagen bestämde jag mig för att gå ut. I vanliga fall var det alltid helt folktomt, men den dagen var det två män som vittnade från dörr till dörr. De berättade om en fantastisk framtid och att jag skulle kunna bli frisk. De läste Jesaja 33:24 och Uppenbarelseboken 21:3, 4 för mig. Sedan gav de mig broschyren Du kan få leva på jorden för evigt! och lovade att komma tillbaka och berätta mer.

 När de kom nästa gång sa de att en missionär som hette Pauline, som just hade kommit till landet, skulle komma till mig och prata vidare om det de hade berättat. Pauline kom, och vi fick en så nära relation att vi blev som mamma och dotter. Pauline var så varm, snäll och omtänksam, och hon hade sådant tålamod och ville alltid försäkra sig om att jag hade det bra. Min riktiga mamma uppmuntrade mig faktiskt att fortsätta studera med min ”nya mamma”. Pauline lärde mig att läsa. Och med hjälp av Min bok med bibliska berättelser kunde jag steg för steg lära känna den kärleksfulla pappa jag hade längtat efter så länge.

 Jag blev så lycklig av det jag lärde mig från Bibeln. En dag frågade jag Pauline om jag kunde vara med på ett av Jehovas vittnens möten som kallades bokstudiet. a Det hölls hemma hos vittnen som bodde något kvarter från mig. Pauline sa att det gick bra, så tisdagen därpå kom hon och väntade på att jag skulle tvätta mig och klä på mig så att vi kunde gå tillsammans. Någon tyckte att jag skulle be Pauline att betala en taxi åt mig, men jag sa att jag skulle gå dit själv på mina träklossar.

 När det var dags att gå stod mamma och grannarna och tittade på nervöst. Jag började ta mig bortåt när en av grannarna ropade till Pauline: ”Du tvingar henne!”

 Hon frågade försiktigt: ”Jay, vill du följa med?” Nu var det dags för mig att visa att jag litade på Jehova. (Ordspråksboken 3:5, 6) ”Ja!” sa jag. ”Det här är mitt beslut.” Grannarna såg på i tystnad. När jag närmade mig grinden var det som att stämningen förändrades, och så snart jag kom ut började de jubla och applådera.

 Jag stortrivdes på bokstudiet! Jag hade aldrig varit med om något liknande. De tog emot mig med öppna armar, och ingen såg ner på mig. Jag kände mig bekväm och avslappnad, så jag började vara med varje vecka. Efter ett litet tag frågade jag om jag kunde vara med på de större mötena som hölls på Rikets sal. Jag var fattig och ägde bara två klänningar och ett par tofflor. Men jag kände mig helt säker på att Guds folk ändå skulle ta emot mig. Och det gjorde de såklart.

 När jag skulle till Rikets sal behövde jag ”gå” till slutet av gatan och sedan ta en taxi. Rikets sal låg på en kulle, men taxin stannade nedanför kullen, och sedan bar bröderna mig sista biten upp för backen.

 Jag kände verkligen att jag hade smakat och sett att Jehova är god, och jag ville ta skydd hos honom. (Psalm 34:8) Så jag bestämde mig för att vara med på mötena i fortsättningen. Under regnperioden blev jag ofta alldeles blöt och lerig på vägen, och jag behövde byta kläder när jag kom fram. Men det var det värt!

 I ”Årsboken” för 1985 fanns det en kort berättelse om mig. När en syster i Schweiz som hette Josette hade läst det skickade hon en trehjulig rullstol till mig. Den hade handpedaler, fina stänkskärmar och färgglada reflexer baktill. Då kunde jag ta mig runt på ett mer värdigt sätt. Barn brukade stanna och titta storögt, och de sa alltid att de tyckte att det var kul att se mig i min fina stol. Så nu släpade jag mig inte längre fram på marken, och jag kände mig som en drottning där jag rullade fram. Jag var inte föraktad längre, utan andra respekterade mig.

 Det var inte så svårt för mig att komma närmare Jehova, för jag levde redan ett enkelt och moraliskt rent liv. Med min nya rullstol kunde jag vara med i tjänsten, och den 9 augusti 1986 blev jag döpt. Det förändrade mitt liv. Jag nådde nya höjder, och jag hade aldrig mått så bra tidigare. Jag kände mig glad, nöjd med livet och hade självrespekt. Dessutom växte självförtroendet eftersom jag visste att jag hade en pappa som älskade mig och många vänner som verkligen brydde sig om mig.

 Jehova gjorde så mycket för mig, så jag ville göra något för honom. (Psalm 116:12) Jag funderade lite på att bli pionjär, men visste inte om jag skulle klara det. Men så bad jag till Jehova om det och bestämde mig för att testa. Jag började som pionjär 1 januari 1988, och jag har fortsatt ända sedan dess. Det har varit så otroligt givande. Jag har underbara bröder och systrar som hjälper mig att nå mitt mål varje månad. Och jag har märkt att Jehova har gett mig hjälp och stöd genom sin heliga ande. (Psalm 89:21)

 När jag blev pionjär blev jag mer aktiv och rörde mig mer. Jag märkte att mina ben blev starkare, även om de såklart fortfarande var väldigt svaga. Efter ett tag gick jag till en klinik och hoppades på att få fysioterapi och ett träningsprogram. Men en sköterska där sa att jag inte behövde komma dit mer, för jag skulle ändå snart dö. En annan sköterska sa samma sak, och då gick luften helt ur mig. När jag kom hem bad jag Jehova om hjälp att hantera mina känslor och om att han kanske skulle kunna ge mig någon slags behandling.

 Det visade sig att tjänsten var den bästa behandlingen jag kunde få. Jag fick en hel del träning när jag var ute. Några år senare träffade jag en av sköterskorna som hade sagt att jag skulle dö. Hon gick förbi Rikets sal och fick syn på mig, och hon var så överraskad över att jag fortfarande levde.

 Trots min funktionsnedsättning har jag varit väldigt aktiv i tjänsten för Jehova. Vännerna berömmer mig ofta för att jag är så entusiastisk och kommer tidigt till mötena. Det gör jag alltid, och det är för att jag vill ha tid att hälsa på bröderna och systrarna och visa att jag tycker om dem.

 Jag har smakat och sett att Jehova är god, och han har gett mig så mycket. Jag har till exempel fått hjälpa tre personer att lära känna honom och bli döpta. En av dem, Amelia, gick Gileadskolans 137:e klass. Jag har gått Pionjärskolan flera gånger. Den är verkligen en underbar gåva från Jehova! Han har gjort mig lyckligare och tryggare, och han har gett mig självkänsla. Andra har respekt för mig nu. Jag skäms inte längre över mig själv. Jag har bra vänner i sanningen – inte bara i Freetown, där jag bor – utan i hela landet och hela världen.

 Det har gått nästan 40 år sedan jag fick veta att Gud har lovat att det kommer en ny värld där ingen kommer att ha några funktionsnedsättningar. Det löftet ger mig glädje varje dag, och jag längtar efter att det ska infrias. Jag kan vänta på Jehova, för jag vet att han inte kommer att dröja. (Mika 7:7) Det har visat sig att väntan har varit bra för mig. Jehova har hjälpt mig att hantera många problem och svåra situationer. Han har alltid hjälpt mig vid exakt rätt tillfälle. Han hittade mig när jag låg på marken och lyfte upp mig till en nivå som jag aldrig hade kunnat drömma om. Och det är därför jag är så lycklig och alltid har ett stort leende på läpparna.