Men vad var det som fick mig, en före detta kommunist, att gå med i en religiös grupp som ansågs vara en fiende till staten? Och hur hjälpte Jehovas kärlek och övning mig att slipa på min personlighet under åren i arbetsläger och exil?

 Jag föddes 1930 i Tabani, en fattig liten by i norra Moldavien. Mina föräldrar slet hårt på ett kollektivt jordbruk för att försörja oss sex barn. Vi hade det ganska knapert. Mamma var rysk-ortodox, och pappa var katolik. De hade ofta hetsiga diskussioner om hur illa prästerna betedde sig.

 När jag slutade skolan vid 18 års ålder gick jag med i Komsomol, ett kommunistiskt ungdomsförbund som hade som mål att fostra ungdomar att bli medlemmar i kommunistpartiet. Det dröjde inte länge innan jag blev vald till sekreterare i den lokala gruppen. Jag tilltalades mycket av slagord som broderskap, jämlikhet och rättvisa, men jag blev så besviken när jag såg all orättvisa och korruption i samhället.

 Eftersom jag var en aktiv medlem i Komsomol var jag tvungen att understödja Sovjetunionens a beslut att stänga ner kyrkor och upplösa religiösa grupper. Det fanns några Jehovas vittnen i byn där jag bodde. Även om jag hade lagt märke till att de var ärliga och fridsamma människor, så tänkte jag att de var fanatiska. Jag anade inte att en av dem snart skulle ge mig svar på många av mina frågor.

 Min farbror Dimitrij, som bodde i min by, var ett Jehovas vittne. Våren 1952 frågade han mig en dag: ”Vad ska du göra med ditt liv, Georgij?” Han var den ende som brydde sig tillräckligt mycket om mig för att fråga en sådan sak. Det fanns faktiskt ganska mycket jag gick runt och funderade på. Till exempel undrade jag: ”Om det finns en Gud, varför tillåter han allt lidande?” Under åtta dagar använde Dimitrij Bibeln för att besvara alla mina frågor. Ibland satt vi uppe och pratade till tre på morgonen!

 Efter det här bestämde jag mig för att börja undersöka Bibeln på riktigt. Det började gå upp för mig att jag hade en Far i himlen som verkligen älskade mig. (Psalm 27:10) Jag visste inte så mycket om Bibeln, men jag älskade Jehova så mycket att jag var beredd att göra något drastiskt. Jag gick ur kommunistpartiet, trots att den lokala ordföranden kom med hot. Jag överlämnade mig åt Jehova och blev döpt i september 1952, bara fyra månader efter att jag hade börjat studera Bibeln.

 På den tiden var Jehovas vittnens verksamhet förbjuden. Men jag ville visa min kärlek till Jehova i handling, så jag erbjöd mig att leverera biblisk litteratur till medvittnen i grannbyar. Det här innebar vissa risker, för om misstänksamma grannar såg en främling kunde de rapportera det till myndigheterna. Även en del vittnen var på sin vakt, eftersom de var rädda att jag var från säkerhetstjänsten och försökte infiltrera församlingen. Men snart blev det tydligt för dem att jag inte var någon spion. Bara två månader efter mitt dop blev jag gripen för att jag hade levererat förbjuden litteratur.

 Jag satt häktad i nästan ett år, och under den tiden förhörde de mig flera gånger för att försöka bryta min neutralitet. Men det gick inte, för jag hade redan en stark kärlek till Jehova. Till slut ställdes jag inför rätta i staden Odessa i Ukraina. Mina föräldrar och syskon, som inte var Jehovas vittnen då, kallades till rätten.

 I rätten målade man upp en bild av att jag hade lurats in i en farlig sekt. De försökte få min familj att tro att jag hade blivit galen. Det här gjorde mina föräldrar väldigt skärrade, och de bönade och bad att jag skulle ändra mig. Men jag höll mig lugn och sa till mamma: ”Var inte orolig. Jag har inte blivit lurad. Jag har hittat det jag har letat efter hela livet, och jag tänker aldrig släppa taget om det.” (Ordspråksboken 23:23) Även om jag inte hade så mycket kunskap i Bibeln, så visste jag tillräckligt mycket om Jehova för att hålla mig till honom. Omkring sex år senare hade mina föräldrar fått en bättre förståelse av min tro, och de blev också Jehovas vittnen.

 Jag dömdes till 15 års straffarbete och sattes på ett tåg till Kolyma-området i Sibirien, som var ökänt för sina arbetsläger. Vakterna utsatte oss för misshandel och svält för att ha kontroll över oss. I början undrade jag hur jag skulle överleva.

 När jag kom dit fanns det 34 vittnen i lägret. Ganska snart kom några av dem fram till mig och frågade försiktigt: ”Finns det några Jonadab-vänner i din grupp?” Då förstod jag på en gång att de var mina andliga bröder. Ingen annan skulle använda ett sådant speciellt uttryck från Bibeln. De här erfarna bröderna hjälpte mig att tillämpa Bibelns principer i svåra situationer, men också att utvecklas som andlig människa, till exempel lärde jag mig att visa gott omdöme.

 I lägret fick jag arbeta som maskinarbetare. Jag jobbade bland annat med en man som hette Matfej. En dag skröt han om att han kunde räkna upp namnen på 50 helgon. När jag gav ett dräpande svar om de så kallade helgonen, så försökte Matfej slå mig. Men jag sprang därifrån. Senare såg jag att de andra bröderna skrattade. Jag blev sur och sa: ”Vad skrattar ni åt? Jag försökte ju vittna!” De påminde mig vänligt om att vårt mål är att sprida goda nyheter, inte att förolämpa människor. (1 Petrus 3:15) Matfej var regeringsmotståndare, men han var ändå imponerad av hur respektfulla vittnena var mot vakterna och myndigheterna. Med tiden blev han intresserad av Bibeln. Jag kommer aldrig att glömma den natten då han i hemlighet döptes i en tunna med kallt vatten.

 Kort efter att vi hade kommit till lägret, inbjöds jag och två unga bröder att vara med vid teorilektioner om politik. Först vägrade vi gå dit, för vi tänkte att det skulle gå emot vår kristna neutralitet. (Johannes 17:16) Som straff sattes vi i en mörk cell i två veckor. När vi släpptes ut därifrån förklarade några bröder att det inte nödvändigtvis skulle vara fel att närvara vid sådana lektioner. Tvärtom, det kunde till och med ge oss möjlighet att vittna. De här snälla bröderna hjälpte oss att mogna och bli mer resonliga.

 Jag såg deras tålmodiga råd som Jehovas sätt att visa omtanke om mig. Vid ett tillfälle var det en fånge som var präst som blev redovisningsansvarig. Varje gång vi träffade på varandra i samband med måltiderna sa han till mig: ”Hej, djävulens son!” En annan fånge uppmanade mig att svara sarkastiskt: ”Hej, pappa!” Jag får tyvärr erkänna att jag gjorde som han sa. Det ledde till att jag blev svårt misshandlad. När de andra bröderna fick veta vad som hade hänt, fick de mig att förstå att jag inte hade hanterat situationen på rätt sätt. (Ordspråksboken 29:11) Efter ett tag bad jag prästen om ursäkt.

 Innan jag hamnade i arbetslägret brukade jag gå på församlingsmötena i hemlighet på natten eller tidigt på morgonen. Men i lägret fanns det ingenstans att gömma sig. Så varje dag brukade vi bröder ställa oss i en ring, fullt synliga för vakterna, och prata om olika bibelställen som vi hade skrivit ner på små lappar. Vi försökte lära oss så många bibelställen som möjligt utantill och regelbundet påminna oss om dem. Om en vakt kom fram under ett möte så svalde vi snabbt våra lappar.

 När jag släpptes från lägret 1959 blev jag förvisad till Karaganda-området i Kazakstan. Jag var fortfarande under skyddstillsyn, men jag bad om tillåtelse att resa bort i 20 dagar för att gifta mig. Jag reste till Tomsk-området i Ryssland, där jag kände en lojal och fin syster som hette Maria. Som vanligt gick jag rakt på sak. Jag sa till henne: ”Maria, jag har inte tid att sällskapa. Gift dig med mig!” Hon sa ja, och vi hade ett litet bröllop. Maria uppskattade att jag hade varit lojal under så svåra omständigheter, och hon ville hjälpa mig att fortsätta tjäna Jehova. (Ordspråksboken 19:14)

 På 60-talet fick vi inte gå från hus till hus och vittna, men vi tog vara på alla tillfällen att vittna informellt. När vi blev hembjudna till någon eller var på semester brukade vi berätta om vårt hopp att få leva för evigt på jorden. Vi försökte också skapa möjligheter att prata med andra. Om ett hus var till salu brukade vi till exempel gå på visning och försöka prata med ägaren om något andligt ämne. På det här sättet kunde jag och Maria starta flera bibelstudier, och sex av de personerna blev Jehovas vittnen.

 Ibland fick vi möjlighet att vittna i valtider. En dag kom poliser från säkerhetstjänsten till fabriken där jag och några andra bröder jobbade. Inför nästan tusen av våra arbetskamrater frågade de oss varför Jehovas vittnen inte röstar. Anläggningschefen och flera kollegor försvarade oss och sa att vi var ärliga och duktiga arbetare. Det gav oss mod att förklara vår hållning, och vi citerade flera bibelverser ur minnet. Att vi vågade stå upp för vår tro ledde till att fyra arbetskamrater blev nyfikna på Bibeln och döpte sig inom ett år.

 I början av 70-talet var det många uppriktiga människor i Kazakstan som blev Jehovas vittnen. Vi kände att det var dags att anordna vår första sammankomst. Men hur skulle vi undvika att göra myndigheterna misstänksamma? Vi bestämde oss för att hålla en endagssammankomst i samband med ett bröllop i en by i närheten av staden Almaty. Det var alltså ett riktigt bröllop, men också en sammankomst, och över 300 gäster firade brudparet! Min fru och några andra systrar jobbade hårt med att dekorera lokalen och laga god mat. Men det gästerna uppskattade mest av allt var den fina undervisning från Bibeln som ett dussintal talare bjöd på. Det här var också första gången som jag höll ett bibliskt tal inför en stor publik.

 Min älskade fru, Maria, var ett stort stöd för mig under hela sitt liv. Hon var mild och respektfull och satte alltid sanningen främst. Hon hade alltid varit fysiskt stark, men plötsligt drabbades hon av allvarlig benskörhet, och det gjorde henne sängbunden i nästan 16 år. Vi fick mycket hjälp av vår gulliga dotter, Ljudmila, och tillsammans tog vi hand om Maria tills hon dog 2014.

 Jag kände mig så maktlös när jag såg hur dåligt Maria mådde. Men vi slutade aldrig att läsa Bibeln och uppmuntrande artiklar tillsammans. Och vi pratade ofta om livet i den nya världen. Ibland grät jag tyst vid hennes sida. Men varje gång vi läste om Jehovas löften kände vi oss lugna och fick ny energi. (Psalm 37:18; 41:3)

 Sedan jag fick uppleva Jehovas kärlek för första gången har jag alltid känt hans omtanke och stöd. (Psalm 34:19) När jag var ung och oerfaren visade han sin kärlek genom tålmodiga bröder som hjälpte mig att slipa på min personlighet. Under den svåra tiden i arbetsläger och exil stöttade han mig genom sitt ord. Och han gav mig den kraft jag behövde för att ta hand om min älskade Maria tills hon dog. Så jag kan verkligen säga att kärleken till Jehova har hjälpt mig att hålla ut genom hela livet.