Efter ovädren — hjälparbete i Frankrike

SPELA UPP

Efter ovädren — hjälparbete i Frankrike

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I FRANKRIKE

FRANÇOISE öppnade dörren för att hämta några vedträn till öppna spisen. ”Jag kunde helt enkelt inte tro mina ögon”, berättar hon. ”Det var vatten upp till tröskeln, och en stor våg var på väg genom trädgårdsgrinden.” Hennes man, Thierry, hämtade en stege från garaget, trots att vattnet nådde honom upp till halsen. Familjen tog sig upp på vinden, där han gjorde en öppning i taket. Genomblöta och förskräckta väntade paret och deras tre barn i fyra långa timmar på att bli räddade. Till slut blev de funna av en polishelikopter som vinschade upp dem i säkerhet.

Floder, som hade stigit på grund av häftiga skyfall, svämmade över och bröt igenom fördämningar och förstörde broar. Vågor av lerigt vatten, ibland över 10 meter höga, svepte bort allt i sin väg. Mer än 30 människor dödades i ovädret — fångade i sina bilar eller dränkta medan de sov. Enligt ett räddat offer kunde den hemska novembernatten liknas vid ”tidens ände”. En hel region i sydvästra Frankrike — 329 städer och byar — förklarades som katastrofområde.

Det värsta återstod

Sydvästra Frankrike höll fortfarande på att återhämta sig, då landet återigen drabbades av ytterligare katastrofer. Ett ovanligt djupt lågtryck över Atlanten skapade vindar av orkanstyrka. Den första stormen drog fram över norra Frankrike den 26 december 1999, och den andra spred ödeläggelse i landets södra del följande natt. Vindhastigheter på mer än 55 meter i sekunden uppmättes. Enligt officiella förteckningar har Frankrike inte haft ett sådant oväder åtminstone sedan 1600-talet.

Hélène var gravid i åttonde månaden när stormen kom. ”Jag var livrädd”, berättar hon. ”Min man var på väg hem på sin motorcykel, och jag kunde se hur trädgrenar flög omkring överallt utomhus. Jag kunde inte låta bli att tänka att han aldrig skulle få se sitt barn. Min man hade knappt kommit hem förrän vattnet började stiga i vårt hem. Vi var tvungna att hoppa ut genom fönstret.”

I Frankrike dog åtminstone 90 människor. En del av dem drunknade, och vissa träffades av fallande takpannor, skorstenar eller träd. Hundratals andra blev svårt skadade, däribland ett antal civila och militära räddningsarbetare. Stormarna drabbade även grannländer och dödade över 40 människor i Schweiz, Spanien, Storbritannien och Tyskland.

Efterverkningar

Av Frankrikes 96 departement blev 69 officiellt förklarade som ”katastrofområden”. Man beräknar att skadorna uppgår till omkring 70 miljarder franc (90 miljarder kronor). Förstörelsen i somliga städer, byar och hamnar påminde om en krigsskådeplats. Vägar och järnvägar blockerades av nedfallna träd och kraftledningsstolpar. Tak hade ryckts loss från byggnader, lyftkranar hade vält, och båtar hade kastats upp på kajer. Tusentals grönsaksodlare förlorade sitt levebröd när växthus och fruktträdgårdar förstördes.

På bara några timmar orsakade vinden stor förödelse i Frankrikes skogar och parker och jämnade hundratusentals hektar skog med marken. Enligt Frankrikes skogsförvaltning blev uppskattningsvis 300 miljoner träd förstörda. Ståtliga träd, hundratals år gamla, vräktes omkull eller bröts av som tändstickor. Vinden rev upp långa stråk genom skogarna i Aquitaine och Lorraine.

”Dagen efter ovädret gick jag ut i skogen”, sade Bernard, ett Jehovas vittne som arbetar som skogvaktare. ”Man tappade hakan. När man ställs inför en sådan syn, kan man inte förbli oberörd! Här är 80 procent av min församling beroende av skogen för sin försörjning. Människor, i synnerhet de äldre, är djupt chockade.” I slottsträdgårdarna i Versailles föll 10.000 träd. ”Det kommer att ta två hundra år innan parken återfår sitt tidigare utseende”, klagade en av chefsträdgårdsmästarna.

När kraftledningar föll, blev mer än en sjättedel av Frankrikes befolkning utan ström och fick sitta i mörker. Trots elektrikernas och telearbetarnas heroiska insatser var tiotusentals människor fortfarande utan elektricitet eller telefon två veckor efter stormen. En del små byar blev helt avskurna. Familjer som tvingades hämta vatten från brunnar och använda stearinljus kände det som om de levde för hundra år sedan och inte på tröskeln till 2000-talet.

Ovädren skonade inte offentliga byggnader, slott eller katedraler. Många religiösa byggnader, däribland 15 av Jehovas vittnens Rikets salar, skadades. På vissa platser hölls möten i skenet från stearinljus eller fotogenlampor.

Omkring 2.000 familjer av Jehovas vittnen fick sina ägodelar skadade av ovädren — allt från träd som föll ner eller takpannor som gick förlorade till hem som blev helt förstörda när floder svämmade över. Flera vittnen skadades. Tragiskt nog drunknade ett 77-årigt vittne i departementet Charente, medan hans hustru såg på utan att kunna hjälpa honom. Andra var mycket nära att dö. Gilbert, som är 70 år, berättar: ”Det är ett mirakel att jag inte dog. Dörren kastades upp, och vatten forsade in med enorm kraft. Nästan genast stod jag i vatten som nådde en höjd av en och en halv meter. Jag klarade mig genom att klamra mig fast vid mitt klädskåp.”

Välbehövlig hjälp ges

Ovädren skapade en särskild samhörighetskänsla i Frankrike och över hela Europa. I tidningen Le Midi libre hette det: ”Det finns tillfällen då välgörenhet nästan är något som kommer automatiskt, vare sig man tar del i den spontant, av vänskap eller på grund av samvetet.”

Omedelbart efter ovädren bildade Jehovas vittnen räddningskommittéer för att hjälpa församlingsmedlemmar och andra som påverkades av katastrofen. Regionala byggnadskommittéer, som vanligtvis arbetar med att uppföra Rikets salar, organiserade grupper av frivilliga. Efter november månads oväder i sydvästra Frankrike tog 3.000 vittnen del i räddnings- och uppröjningsarbetet och hjälpte offren att få bort den lera och det vatten som deras hem hade översvämmats av. Vittnena var bland de första frivilliga som kom till vissa byar. De rengjorde offentliga byggnader, såsom skolor, postkontor, stadshus, ålderdomshem och till och med en kyrkogård. I många fall arbetade de sida vid sida med hjälporganisationer.

Alla fick hjälp, oavsett sin religiösa uppfattning. ”Vi hjälpte prästen i byn. Vi rengjorde källaren i hans hus”, sade ett Jehovas vittne. Han tillade beträffande andra som fick hjälp av vittnena: ”Människor såg oss som om vi hade stigit ner från himlen för att hjälpa dem.” En myndighetsperson sade: ”Man kan se det som att detta är deras sätt att läsa evangelierna och hjälpa sina medmänniskor. Jag tror att de som kom levde i enlighet med evangelierna och sin religion.” Ett vittne som frivilligt hjälpte till sade: ”Hjärtat driver en att komma och hjälpa till på det här sättet. Det är ett verkligt nöje för oss att kunna göra något för våra medmänniskor.”

Efter de två stormarna i december var ett stort antal familjer av Jehovas vittnen isolerade från sina kristna bröder i flera dagar. Under överinseende av resande tillsyningsmän och äldstebröder på orterna organiserades nödhjälp. Blockerade vägar och brutna telefonlinjer gjorde det ibland omöjligt att nå vänner som bodde bara några få kilometer bort. Trots risken att få ett fallande träd över sig tog sig somliga vittnen genom ödelagda skogar till fots eller på cykel för att hjälpa isolerade medlemmar i sin församling. Än en gång arbetade frivilliga strängt med att rengöra skolor, bibliotek, campingplatser och grannars hem, men också med att rensa upp blockerade skogsstigar.

En ”skyddande atmosfär av kärlek” skapas

Många av dem som drabbades av dessa katastrofer, i synnerhet mindre barn och äldre människor, var svårt chockade av händelsen. De som förlorade sitt hem eller någon kär anförvant behöver mycket tid samt stöd från familj och vänner för att på nytt bygga upp sitt liv. Doktor Gabriel Cottin, medlem i en psyko-medicinsk beredskapskommitté, sade så här efter översvämningen i departementet Aude: ”Stöd från personer som tillhör samma religiösa grupp som offret är också till mycket stor hjälp.”

Jehovas vittnen betraktar det som ett moraliskt och bibliskt krav att ge sådan hjälp. ”Ingen söndring ... [skall] finnas i kroppen [den sanna kristna gemenskapen]”, sade aposteln Paulus. ”Lemmarna ... [skall] ha samma omsorg om varandra. Och om en lem lider, lider alla de andra lemmarna med den.” — 1 Korinthierna 12:25, 26.

”Under timmarna efter ovädret kom ett tiotal kristna bröder och systrar till vårt hem för att hjälpa till att rengöra allt”, säger Hélène, som nämndes tidigare och som nu är mor till en livlig flicka. ”Till och med vittnen som själva hade drabbats av ovädret kom för att hjälpa oss. Hjälpen var så underbar — den var spontan och kom från hjärtat!”

Odette, vars hem blev förstört av översvämningen, sade så här om andra Jehovas vittnen: ”De tröstade mig mycket. Man kan helt enkelt inte uttrycka vad man känner. Jag är väldigt, väldigt rörd av allt som man gjorde för mig.” Ett annat vittne sammanfattade vad många kände genom att i uppskattning utropa: ”Vi befinner oss verkligen i en skyddande atmosfär av kärlek!”

[Ruta/Bild på sidorna 18, 19]

”SVARTA VÅGEN”

I mitten av december, strax före ovädren, sjönk supertankern Erika under stark sjöhävning omkring 5 mil utanför Frankrikes västkust och släppte ut 10.000 ton olja i vattnet. En kustremsa på omkring 40 mil, från Bretagne till Vendée, blev förorenad. Stormen förvärrade denna ekologiska katastrof genom att piska upp oljan i en mängd små klibbiga oljeklumpar, vilket spred föroreningen och gjorde att det blev ännu svårare att få bort den. Tusentals frivilliga, unga och gamla, kom från hela Frankrike för att hjälpa till med att tvätta bort detta tjockflytande bränsle från stenarna och sanden.

Olyckan har orsakat svår förorening av havet. Ostron- och skaldjursindustrin har drabbats svårt. Enligt ornitologer har minst 400.000 sjöfåglar — lunnefåglar, doppingar, havssulor och i synnerhet sillgrisslor — dött. Det är nästan tio gånger fler än vid supertankern Amoco Cadiz grundstötning utanför Bretagne i mars 1978. Många av fåglarna övervintrade på Frankrikes stränder sedan de flyttat från England, Irland och Skottland. Chefen för Rocheforts fågelskyddsförening sade: ”Det är ett katastrofalt oljebälte. Det är helt klart det värsta jag någonsin har sett. ... Vi fruktar att sällsynta fågelkolonier kommer att försvagas eller till och med försvinna från Frankrikes stränder.”

[Bildkälla]

[Bild på sidan 15]

Hundratals människor blev räddade med helikopter, som här i Cuxac d’Aude

[Bildkälla]

B.I.M.

[Bild på sidan 15]

Mitt bland förstörda vingårdar går en nu obrukbar järnväg ut i ingenting

[Bildkälla]

B.I.M.

[Bild på sidan 15]

Hundratals krossade bilar låg spridda överallt

[Bild på sidan 16]

I Villedaigne var den här mannen fast i sju timmar

[Bildkälla]

J.-M Colombier

[Bild på sidorna 16, 17]

Barrträd bröts av som tändstickor i departementet Creuse

[Bildkälla]

[Bild på sidan 17]

Morgonen efter i Saint-Pierre-sur-Dives i Normandie

[Bildkälla]

[Bild på sidan 17]

Enbart i Versailles slottsträdgårdar föll 10.000 träd

[Bildkälla]

[Bilder på sidan 18]

Grupper av Jehovas vittnen som rengör ett ålderdomshem i La Redorte (ovan) och stadshuset i Raissac d’Aude (till höger)

VAKNA!