Det skydd polisen ger – förhoppningar och farhågor

I BÖRJAN av 1800-talet var det många invånare i England som motsatte sig förslag om en uniformerad polisstyrka. De fruktade att en beväpnad styrka i händerna på makthavarna skulle utgöra ett hot mot deras frihet. Några var rädda för att de skulle få ett system med polisspioner ungefär som i Frankrike under Joseph Fouché. Men samtidigt var de tvungna att fråga sig: Hur skall vi klara oss utan poliser?

London hade blivit den största och rikaste staden i världen, brottsligheten ökade och hotade affärsverksamheten. Varken frivilliga nattvakter eller gamla tiders kriminalkonstaplar klarade av att skydda medborgarna och deras egendom. Clive Emsley skriver i sin bok The English Police: A Political and Social History: ”Brottslighet och oordning kom alltmer att betraktas som något som inte borde få förekomma i ett civiliserat samhälle.” Londonborna hoppades därför på det bästa och bestämde sig för att inrätta en yrkespolis under ledning av sir Robert Peel. * I september 1829 började uniformerade poliser vid Metropolitan Police att patrullera sina områden.

Ända från början av polisens moderna historia har polisfrågan väckt både förhoppningar och farhågor – förhoppningar att polisen skall kunna ge trygghet och farhågor att den skall missbruka sin makt.

Den amerikanska polisen

I USA var New York den första staden som fick en professionell poliskår. I takt med att dess välstånd ökade, ökade också brottsligheten. På 1830-talet började det ges ut billighetstidningar, där alla kunde läsa otäcka historier som skildrade brottsligheten. Allt fler arga röster hördes, och New York fick sin polis 1845. Alltsedan dess har New York-bor och Londonbor fascinerats av varandras poliser.

Precis som engelsmännen fruktade amerikanerna för vad som skulle hända om makthavarna hade tillgång till en beväpnad styrka. Men de två länderna hade olika lösningar på problemet. Engelsmännen valde att ha gentlemannapoliser med höga hattar och mörkblå uniformer. Det enda vapen de hade var en kort batong som de höll gömd. Än i dag är det så att brittiska ”bobbies” inte bär vapen utom i nödsituationer. Men det rapporteras att ”allt fler tror att det bara är en tidsfråga innan den brittiska polisen blir fullt beväpnad”.

I USA däremot ledde rädslan för att myndigheterna skulle missbruka sin makt till att man antog det andra tillägget till den amerikanska  konstitutionen, vilket ger ”medborgarna rätt att inneha och bära vapen”. Det ledde till att polisen också ville ha skjutvapen. Följden blev att eldstrider på gatorna blev ett kännetecken för kampen mellan amerikanska rånare och poliser, åtminstone i allmänhetens tankevärld. Ett annat skäl till att amerikanerna har en annan inställning till att bära vapen är att USA:s första polisstyrka uppstod i en värld som var helt annorlunda än Londons. I New York rådde det kaos på grund av att befolkningen hade ökat lavinartat. Tillströmningen av tusentals immigranter från i huvudsak Europa och inflyttningen av afroamerikaner efter det att inbördeskriget (1861–1865) brutit ut ledde till rasmotsättningar. Polisen ansåg att den behövde ta till hårdare metoder.

Det innebar att polisen ofta betraktades som något nödvändigt ont. Människor var beredda att stå ut med en hel del i hopp om att uppnå viss ordning och trygghet. I vissa delar av världen framträdde dock ett annat slag av polis.

Poliser som ingav skräck

I början av 1800-talet, när den moderna polisen började utvecklas, hade större delen av mänskligheten levt under europeiska imperiers styre. I allmänhet var polisen i Europa organiserad för att skydda härskarna snarare än folket. Inte ens britterna, som så ogillade tanken på en beväpnad, militärliknande polis i sitt eget land, tycktes ha något emot att använda militärpolis för att hålla kolonierna under kontroll. Rob Mawby skriver i sin bok Policing Across the World ”att det förekom polisbrutalitet, korruption, våld, mord och maktmissbruk under nästan varje årtionde i kolonialväldets polishistoria”. Efter att ha framhållit att kolonialmaktens polisväsen hade vissa fördelar tillägger samma bok att det fick ”länder jorden runt att betrakta polisen som ett maktmedel för de styrande snarare än som en samhällsservice”.

Despotiska regeringar som fruktar att det skall bli revolution har nästan alltid använt hemlig polis för att spionera på sina medborgare. Sådan polis får fram upplysningar genom tortyr och undanröjer personer som tros vara samhällsomstörtare genom att mörda dem eller sätta dem i fängelse utan rättegång. Nazisterna hade sitt Gestapo, Sovjetunionen sitt KGB och Östtyskland Stasi. Häpnadsväckande nog hade Stasi 100 000 poliser och kanske en halv miljon angivare för att kontrollera en befolkning på ungefär 16 miljoner. Poliserna lyssnade av telefoner dygnet runt och hade uppgifter om en tredjedel av befolkningen. ”Det fanns ingen gräns för vad Stasipoliserna kunde göra, och de skämdes inte heller”, skriver John Koehler i sin bok Stasi. ”Högt uppsatta personer både i protestantiska och katolska kyrkosamfund rekryterades i stor mängd som hemliga informatörer. Deras kontor och biktstolar var fulla av avlyssningsapparater.”

Men sådana här poliser som inger skräck har inte bara funnits i länder med en despotisk regering. Också på andra håll har storstadspoliser anklagats för att skapa skräck när de på ett alltför aggressivt sätt har sökt upprätthålla lag och ordning, och det har i synnerhet drabbat minoriteter. Ett nyhetsmagasin kommenterade en skandal i Los Angeles och skrev att den ”visade att polisens uppförande hade nått en ny nivå av laglöshet och gett upphov åt ett nytt uttryck: gangsterpolis”.

Myndigheterna har därför frågat sig: Vad kan polisen göra för att förbättra sitt rykte? För att framhålla sin roll som samhällstjänare har många poliskårer försökt betona sådana sidor av arbetet som har den inriktningen.

Hoppet om en samhällspolis

Den traditionella japanska modellen med kvarterspoliser har väckt intresse i andra länder. Traditionellt arbetar japanska poliser från mindre stationer med ett tiotal poliser som arbetar i skift. En brittisk universitetslektor i kriminologi, Frank Leishman, som har bott länge i Japan, säger: ”Den omfattande vänliga servicen som koban-polisen ger är legendarisk: de ger upplysningar om adresser till Japans till  stor del icke namngivna gator, de lånar ut kvarglömda paraplyer till pendlare när det regnar, de ser till att fulla sararimen kommer med sista tåget hem, och de ger råd åt medborgare som har bekymmer.” Dessa kvarterspoliser har bidragit till att ge Japan det avundsvärda ryktet att ha gator som man tryggt kan gå på.

Skulle denna form av polisarbete kunna vara effektiv på andra håll? En del kriminologer började se en lärdom i detta. De framsteg som gjorts i vår tid när det gäller kommunikationer har lett till att avståndet mellan polisen och människorna de betjänar har ökat. I många städer i dag tycks polisarbetet ofta i huvudsak bestå av att man rycker ut när det har hänt något. Det verkar ibland som om den tonvikt man tidigare lade på att förebygga brott har gått förlorad. Som en reaktion på denna tendens har det återigen blivit populärt med grannsamverkan mot brott.

Grannsamverkan mot brott

”Det fungerar verkligen; det minskar brottsligheten”, säger Dewi från Wales, som är polis, om sitt arbete. ”Grannsamverkan mot brott innebär att människor skyddar varandra. Vi anordnar möten, så att grannar kan lära känna varandra bättre, skriva upp varandras namn och telefonnummer och få information om hur man kan förebygga brott. Jag tycker om det här projektet, eftersom medborgarna får tillbaka känslan av att tillhöra ett samhälle. Ofta vet människor inte ens vilka deras grannar är. Den här anordningen fungerar, eftersom den ökar människors medvetenhet.” Också relationerna mellan polis och allmänhet förbättras.

Ett annat initiativ man tagit är att uppmana poliserna att visa brottsoffren större medkänsla. Den ansedde holländske brottsofferforskaren Jan van Dijk skriver: ”Poliser måste lära sig att deras lugna uppträdande mot offren är lika viktigt som läkares lugna uppträdande mot patienter.” På många håll betraktar polisen fortfarande inte våld i hemmet och våldtäkt som riktiga brott. Men Rob Mawby skriver: ”Polisens sätt att ta itu med våld i hemmet och våldtäkt har förbättrats mycket på senare år. Men det finns fortfarande rum för avsevärda förbättringar.” Polisens maktmissbruk är ett annat område där nästan varje poliskår skulle kunna göra förbättringar.

Fruktan för poliskorruption

Att tro att man kan känna sig skyddad av polisen kan ibland tyckas naivt, i synnerhet när det förekommer rapporter om korruption bland polisen. Sådant har förekommit ända sedan början av polisens historia. Boken NYPD—A City and Its Police hänvisar till år 1855 och  beskriver ”den känsla många New York-bor hade att det började bli svårt att skilja mellan förbrytare och poliser”. I boken Faces of Latin America, av Duncan Green, berättas det att poliskårerna i Latinamerika ”allmänt anses vara genomsyrade av korruption, de är inkompetenta och bryter mot de mänskliga rättigheterna”. Chefen för en 14 000 man stark poliskår i Latinamerika sade: ”Vad kan man förvänta när en polis tjänar mindre än [1 000 kronor] i månaden? Vad skall han göra om han blir erbjuden mutor?”

Hur allvarligt är problemet med korruption? Svaret beror på vem man frågar. En polis från Nordamerika som i många år patrullerade i en stad med en befolkning på över 100 000 säger: ”Visst finns det ett antal  ohederliga poliser, men flertalet är ärliga. Det är absolut min uppfattning.” En kriminalpolis från ett annat land, med 26 års erfarenhet, säger däremot: ”Jag anser att korruptionen är nästan universell. Ärlighet bland poliser är mycket sällsynt. Om en polis söker igenom ett hus där det varit inbrott och hittar pengar, tar han dem förmodligen. Om han hittar stulna värdesaker behåller han förmodligen en del själv.” Varför blir en del poliser korrumperade?

En del kanske har höga principer till en början, men sedan ger de efter för korrumperade kollegers inflytande och de låga normerna i den kriminella värld som de har att göra med. I boken What Cops Know citeras en polis som säger: ”När det gäller poliser har de erfarenhet av ondskan, de har en omedelbar närhet till den. De står mitt i den. De rör vid den ... de smakar den ... de känner lukten av den ... de hör den ... de måste ta i den.” Kontakt med sådan ondska kan lätt få en negativ verkan.

Även om polisens arbete är ovärderligt, är det långt ifrån perfekt. Kan vi hoppas på någonting bättre?

[Fotnot]

[Ruta/Bilder på sidorna 8, 9]

”Är inte brittiska ’bobbies’ underbara?”

Britterna var bland de första som hade råd med lyxen att ha yrkespoliser. De ville att deras samhälle skulle vara lika välorganiserat som deras effektiva diligenssystem som fungerade så punktligt. År 1829 fick inrikesministern, sir Robert (Bobby) Peel, parlamentet att godkänna London Metropolitan Police, med högkvarter i Scotland Yard. Till en början var dessa poliser impopulära, eftersom de slog till mot fylleri och hasardspel på gatan, men med tiden blev de folkkära.

År 1851 bjöd London stolt in världen att komma till sin världsutställning för att beundra vad den brittiska industrin åstadkommit. Besökarna blev förvånade över att det var så god ordning på gatorna och att det inte fanns några fyllerister, prostituerade och lösdrivare. Effektiva poliser dirigerade folkmassorna, hjälpte besökarna att bära deras väskor, hjälpte människor att komma över gatan och kunde till och med bära äldre damer till en taxi. Det är inte så konstigt att såväl britter som utländska besökare hördes säga: ”Är inte brittiska ’bobbies’ underbara?”

De tycktes vara så effektiva när det gällde brottsbekämpning att polismästaren i Chester 1873 uttryckte förhoppningar om en tid när brottsligheten praktiskt taget skulle vara bortrensad! Polisen började även organisera ambulanstransporter och brandförsvar. Man anordnade insamlingar för att ge de fattiga skor och kläder. En del ordnade med pojkklubbar, utflykter och semesterhem.

Naturligtvis hade man även inom den nya polisen problem med korruption och brutalitet. Men de flesta poliser satte en ära i att hålla ordning med så lite våld som möjligt. År 1853 fick polisen i Wigan i Lancashire ingripa mot ett upplopp som startats av strejkande gruvarbetare. Det modiga befälet, som bara hade tio man till sitt förfogande, vägrade bestämt att använda gruvägarens skjutvapen. Något som belyser den anda som utvecklades är ett brev som Hector Macleod fick 1886 när han blev polis precis som sin far. Det citeras i boken The English Police: ”Om man är hård, får man inte allmänhetens sympati. ... Jag sätter allmänhetens intressen främst, eftersom man är en tjänare åt samhället, där man har placerats tills vidare, och det är ens plikt att tjäna både det och sin chef.”

Hayden, en pensionerad polisinspektör vid Metropolitan Police, säger: ”Vi fick lära oss att alltid vara lugna, för om man skall lyckas bra måste man ha samhällets stöd. Vår korta träbatong var en absolut sista utväg som de flesta poliser aldrig använde.” Något som också bidrog till den positiva bilden av den brittiske ”bobbyn” var den populära TV-serien Dixon of Dock Green, som gick i 21 år och som handlade om en ärlig konstapel som kände alla i sitt patrulleringsområde. Den fick förmodligen poliser att försöka leva upp till den bilden, och klart är att den ökade britternas kärlek till polisen.

På 1960-talet förändrades attityderna i Storbritannien. Den gamla traditionella nationalstoltheten fick ge plats för en ny tradition där man ifrågasatte myndighet. Rapporter om att det förekom korruption och rasism hos polisen försämrade deras rykte på 1970-talet, trots att man försökte vinna allmänhetens förtroende genom att organisera grannsamverkan mot brott. Efter flera anklagelser om rasism och att poliser försöker hitta på bevis för att få till stånd fällande domar har man ansträngt sig för att bättra sig.

[Bildkälla]

Bilden ovan: http://www.constabulary.com

 [Ruta/Bild på sidan 10]

Ett underverk i New York?

När polisen gör särskilda ansträngningar kan det leda till fantastiska resultat. New York hade länge ansetts vara en av världens farligaste städer, och i slutet av 1980-talet tycktes det som om den demoraliserade poliskåren hade tappat kontrollen. Ekonomiska problem tvingade de styrande att frysa lönerna och att skära ner polisstyrkan. Knarkhandlare ökade sin verksamhet, vilket medförde en fruktansvärd våldsvåg. Innerstadsbor fick ofta höra skottlossning när de gick och lade sig på kvällen. År 1991 var det stora raskravaller, och poliserna själva organiserade en högljudd protestaktion för att uttrycka sitt missnöje.

En ny polischef gick dock in för att motivera sin personal genom att regelbundet träffa dem och analysera strategier, distrikt för distrikt. James Lardner och Thomas Reppetto förklarar i sin bok NYPD: ”Chefen för kriminalpolisen eller chefen för narkotikapolisen var sådana som distriktscheferna läste om i tidningen men sällan träffade. Nu hade de möten som varade flera timmar.” Antalet brott minskade kraftigt. Antalet mord uppges ha minskat från nära 2 000 år 1993 till 633 år 1998 – den lägsta siffran på 35 år. New York-borna talade om ett underverk. Minskningen när det gäller antalet rapporterade brott under de senaste åtta åren har varit 64 procent.

Hur genomfördes den här förbättringen? I The New York Times för 1 januari 2002 stod det att en nyckel till framgången kan ha varit Compstat, ”ett brottsspårningssystem som bland annat innebär att statistik från varje polisdistrikt gås igenom varje vecka för att man skall upptäcka och ta itu med problem så snart de uppstår”. Tidigare polischefen Bernard Kerik berättar: ”Vi noterade var brotten begicks och varför de begicks, och sedan grupperade vi om styrkorna [poliserna] och resurserna för att koncentrera oss mer på dessa områden. Det är så man kan minska brottsligheten.”

[Bild på sidan 7]

En typisk japansk polisstation

[Bild på sidan 7]

En trafikpolis i Hongkong

[Bild på sidorna 8, 9]

Åskådare vid en fotbollsmatch i England kontrolleras

[Bild på sidan 9]

En av polisens uppgifter är att hjälpa olycksoffer