Kärlek i verksamhet – en maratonliknande hjälpinsats

RICHARD VARA, en erfaren redaktör för Houston Chronicle, blir inte så lätt imponerad, men förra året blev han det. ”Jag har aldrig sett något liknande!” utbrast han. ”Jag tror inte att det är sant.” Hans känslor delades av Lee P. Brown, borgmästaren i Houston i Texas, som sade: ”Jag önskar att alla i Houston kunde se vad ni har gjort. Jag är oerhört imponerad.” Vad var anledningen till deras uttalanden? Redaktören och borgmästaren kommenterade en hjälpinsats som Jehovas vittnen i Houston hade utfört. Vad handlade den här insatsen om? Varför behövdes den? Och varför var den så imponerande? Låt oss för att finna svaren börja från början.

Den värsta översvämningen någonsin

I början av juni 2001 drog en våldsam tropisk storm kallad Allison in över slättlandet i sydöstra Texas. Slutligen, fredagen den 8 juni, tömde Allison ut omkring 1 000 millimeter skyfallsliknande regn över Houston – nationens fjärde stad * – på 24 timmar. Det stigande vattnet forsade snart in i affärer, kontor och tiotusentals bostäder. Motorvägar runt staden blev till rasande floder som sköljde över övergivna bilar och stora långtradare. Det höga vattnet gjorde att inte ens brandbilar eller andra räddningsfordon kunde ta sig fram på en del av de översvämmade vägarna. Helikoptrar och tunga militärfordon kallades in för att undsätta människor.

När det slutligen klarnade upp måndagen den 11 juni, stod det klart att Allison inte bara hade orsakat stora materiella skador, utan också hade krävt människoliv. Tjugotvå människor hade förlorat livet, bland dem två Jehovas vittnen: Jeffrey Green, en kristen äldste, och hans svägerska Frieda Willis. * Dessutom hade cirka 70 000 bostäder skadats, vilket gjorde den här översvämningen till en av de värsta naturkatastrofer som inträffat i ett storstadsområde. Allison hade orsakat materiella skador för närmare 5 miljarder dollar, vilket gjorde den till den dyraste tropiska stormen i USA:s historia.

En flod av frivilliga

Människor var chockade. Som en hjälparbetare uttryckte det: ”Deras sängar var våta. Deras heltäckningsmatta var våt. Deras fotografier var borta.” Många av de mer än 16 000 Jehovas vittnen som bor i Houstonområdet hade drabbats. Åtta Rikets salar och hundratals av vittnenas hus hade skadats. I en del av dessa hus stod vattnet decimeterhögt, och andra hade vatten upp till taket. Sammanlagt var över 80 av Jehovas vittnens församlingar berörda. Men dessa drabbade lämnades inte utan hjälp. Inom några dagar kom det en flod – men denna gång var det en flod av frivilliga arbetare – till deras hjälp. Hur gick det till?

Redan innan vattnet hade börjat sjunka undan, gick kristna äldste i Jehovas vittnens församlingar i Houston till verket. ”Vi ringde till och besökte våra bröder och systrar”, berättade en äldste. ”Sedan bedömde vi skadorna, och måndagen den 11 juni hade vi sammanställt en fullständig rapport med listor över dem som drabbats, antalet skadade hus och skadornas omfattning. Detta sändes till Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn  i New York.” Några dagar senare tillsatte Jehovas vittnens avdelningskontor i USA en hjälpkommitté bestående av åtta kristna äldste från Houston, och man upprättade också en hjälpfond. Vad var kommitténs uppgift? Att hjälpa dem som drabbats att återhämta sig känslomässigt och att reparera de över 700 hus som skadats för vittnena.

”Hur skall vi kunna gå i land med den här mammutuppgiften?” undrade medlemmarna i den nyss upprättade Hjälpkommittén för Jehovas vittnen i Houston år 2001. De arbetade till långt fram på kvällen med att få fram en handlingsplan för arbetet och inbjöd de mer än 160 församlingarna av Jehovas vittnen i Houstonregionen att hjälpa till. ”Gensvaret var enormt”, berättade kommitténs ordförande. ”Över 11 000 vittnen anmälde sig och erbjöd sig att utan kostnad använda sin tid, sina krafter och sitt kunnande.”

Man tar upp kampen mot mögel

Några dagar efter översvämningen började frivilliga att arbeta i de drabbades hem. De rev ut genomdränkta mattor, skadade golv, förstörda väggar, våta skåp, skeva dörrar och allt annat som var förstört av det avloppsblandade vattnet från översvämningen. ”Vi ville inte bara röja upp i våra vänners hem”, berättade en arbetare, ”utan också värna om deras hälsa.” Eftersom giftigt mögel snabbt kunde börja växa bakom väggar och i skåp, behövde husen först bli noggrant sanerade.

 För att lära sig att göra arbetet på rätt sätt ansökte flera vittnen om att få bli utbildade av Federal Emergency Management Agency (FEMA), ett statligt organ specialiserat på katastrofhantering. Varje FEMA-utbildat Jehovas vittne inbjöd sedan tio andra vittnen att följa med till ett skadat hus, där de fick lära sig att sanera på rätt sätt. Nästa dag tog de tio nyss upplärda i sin tur med sig tio andra. ”Inom några dagar”, berättade en medhjälpare, ”var det flera hundra som visste hur de skulle utföra det här arbetet.” Antalet arbetare växte snabbare än möglet hann sprida sig! Under dagtid arbetade pensionärer och även tonåringar som hade skollov. Under kvällstid tog andra vid och fortsatte. Inom sex veckor var alla vittnenas förstörda hus rena och sanerade.

En ledningscentral och sju regionala centraler

Under tiden hade hjälpkommittén köpt stora mängder av gipsplattor och tonvis av annat byggnadsmaterial. Men var skulle det lagras? ”När direktören för ett företag fick höra om våra behov”, berättade talesmannen för hjälpkommittén, ”erbjöd han oss att utan kostnad få använda en lagerbyggnad med  en golvyta på 5 000 kvadratmeter.” Förutom lagerutrymme för byggnadsmaterialet fanns där också plats för kontor. Detta blev snart ledningscentralen för hjälpinsatsen, och mellan 200 och 300 frivilliga arbetade där dagar, kvällar och veckoslut.

Eftersom de skadade husen låg utspridda över ett stort område, upprättades regionala centraler i sju Rikets salar. Vid veckosluten var det fullt av frivilliga vid varje central. (Se rutan ”En central full av aktivitet”.) Många av dem hade tidigare arbetat tillsammans med att bygga Rikets salar i området. Frivilliga med byggerfarenhet från 11 olika regionala byggnadskommittéer i Arkansas, Louisiana, Oklahoma och Texas hjälpte till. * Vid varje central tog snickare, målare, rörmokare och andra erfarna yrkesmän ledningen och övade upp andra. (Se rutan ”Ett utbildningsprogram”.)

En plan och en databas

De frivilliga arbetarna följde en plan på sju etapper för reparationsarbetet. Byggnadsmaterial levererades till husen i fyra omgångar, och reparationsarbetet på varje hus planerades pågå under tre veckoslut. På det sättet kunde hela hjälpinsatsen bli färdig på omkring sex månader.

För att genomföra planen satte kommittén upp 22 avdelningar som omfattade detaljplanering, inköp, inkvartering och transport. Alla avdelningar hade hjälp av informationen i en omfattande databas som skapats av de frivilliga arbetarna. Innan reparationsarbetet påbörjades, använde man tio dagar till att skriva in uppgifter. ”Detta inskrivningsarbete var som ett maratonlopp”, kommenterade en nyhetsrapport. Men vid slutet av det ”maratonloppet” fanns en mängd användbara uppgifter tillgängliga. Med ett klick på datormusen kunde man med hjälp av databasen se när de 11 000 frivilliga arbetarna kunde vara tillgängliga, vilket kunnande de hade och hur man kunde kontakta dem. Med ett annat klick kunde man se vad som behövde repareras, vilka byggnadslov som krävdes och andra detaljer om de skadade husen. Databasen kom att kallas hjälpinsatsens ”hjärta”.

Överväldigade och tacksamma

När hus var mögelfria och torra inspekterades de av frivilliga som var kunniga i husbyggande, och man beräknade vad som krävdes för att reparera skadan. ”De räknade ut hur mycket material som behövdes ända till hur många spikar som skulle gå åt”, berättade talesmannen. ”Vi ville inte slösa med pengar eller skänkt material.” Samtidigt skaffade andra frivilliga de nödvändiga byggnadsloven från myndigheterna.

Därefter inbjöds drabbade familjer att komma till lagerbyggnaden för att välja ut  vad de ville ha av ett begränsat sortiment heltäckningsmattor, skåp, plastmattor och annat som skulle ersätta vad de förlorat. De som drabbats av översvämningen var överväldigade och grät ofta när de såg allt som hade anskaffats åt dem. De fick också råd av frivilliga som var sakkunniga i försäkringsfrågor och gällande regler och förordningar. Sedan gjordes det upp en tidsplan för reparationen av husen, och samma dag som ett arbetslag behövde material kördes det ut av frivilliga chaufförer. En man som inte var ett Jehovas vittne men som fick sitt skadade hus reparerat sade till sin hustru: ”Dina bröder är makalösa. Ett arbetslag ger sig av, och ett annat skyndar till. De arbetar som myror.”

Det grundläggande reparationsarbetet tog cirka tre veckoslut för varje hus. ”Men ibland kunde det ta fem, ja upp till åtta, veckor”, sade ordföranden för kommittén. När väggarna togs ner i äldre hus, upptäckte arbetarna ofta tidigare skador, och de ville inte sätta dit nya väggar utan att först ha åtgärdat de här gamla problemen. ”Ibland såg vi att virket var angripet av termiter, och då såg vi till att termiterna utrotades. Vi utförde en hel del reparationer av husens stomme, så att de var i gott skick när vi lämnade dem”, sade en byggnadsarbetare. En av dem som drabbats av översvämningen gav uttryck åt vad många sådana husägare tyckte, när han tacksamt sade till en  besökare: ”Mitt hus är bättre nu än när jag köpte det!”

Snabbserverad mat

För att förse alla de frivilliga med mat gjorde en grupp vittnen om en lagerlokal bakom en Rikets sal till en central för matlagning och utskickning av mat. Jehovas vittnen i hela landet hade skänkt kylskåp, frysar, diskmaskiner, spisar och annan köksutrustning. Varje lördag och söndag lagade 11 kockar och cirka 200 andra frivilliga tusentals måltider i den här centralen. Så här sade han som hade tillsyn över det här köket: ”Vi har lagat mat i 19 år vid byggandet av Rikets salar, men den här uppgiften var större än vi någonsin kunde ha föreställt oss.”

Portionerna förpackades i 120 stora behållare. Dessa lastades in i 60 väntande fordon och kördes ut till alla de regionala centralerna och ledningscentralen. Under tiden sände varje arbetslag en av sina medarbetare till sin central för att hämta måltiderna åt det arbetslaget. Arbetarna åt sina måltider på sin arbetsplats och återgick sedan på en gång till arbetet.

Uppdraget slutfört

Slutligen, i april 2002, avslutade de 11 700 frivilliga en av de längsta hjälpkampanjer som någonsin utförts av Jehovas vittnen. Frivilliga hade använt en miljon timmar och återställt sammanlagt 723 hus. En av dem som drabbats av översvämningen gav uttryck åt mångas tacksamhet, när han med tårar i ögonen sade: ”Jag tackar Jehova och de frivilliga arbetarna för all den hjälp de har gett. Att höra till ett kärleksfullt brödraskap är en stor tröst.”

[Fotnoter]

[Ruta/Bild på sidan 21]

EN CENTRAL FULL AV AKTIVITET

Det är klockan sju en lördagsmorgon vid central nr 4 i nordöstra Houston, och frivilliga arbetare har samlats i Rikets sal. Man pratar och skrattar och dricker kaffe och mumsar på muffins. Några har kört många mil för att komma hit. Klockan halv åtta tystnar så den livliga konversationen, och centralens tillsyningsman leder en genomgång av en text i Bibeln. Han pålyser också att klockan halv åtta söndag morgon, innan arbetarna ger sig av till sina arbetsplatser, kommer det att hållas ett studium av Vakttornet, och han uppmuntrar alla att medverka vid studiet, antingen på engelska eller på spanska. Han framför också hälsningar från Jehovas vittnens världshögkvarter, och de tas emot med en applåd.

Centralens tillsyningsman ger sedan en uppdatering av hjälpinsatserna och tackar alla för deras villiga inställning. Sedan frågar han: ”Är det någon som inte vet vad han eller hon skall göra eller vara i dag?” Ingen räcker upp handen. ”Hur många måltider behöver vi?” Alla räcker upp händerna, och man brister ut i skratt. Som avslutning frambärs en bön, och de 250 frivilliga – män, kvinnor, unga och gamla – ger sig av, redo för ytterligare en dags arbete.

Samma scen utspelas i de andra sex regionala centralerna och i ledningscentralen. Under tiden är andra redan i gång med att röra i grytorna i ett centralkök, för vid middagstid kommer ju över 2 000 hungriga arbetare runt om i Houston att vilja ha ett mål lagad mat.

[Ruta/Bld på sidan 22]

ETT UTBILDNINGSPROGRAM

Under hjälpinsatsen erbjöd sig frivilliga yrkesmän att lära upp oerfarna arbetare för speciella uppgifter. En del fick lära sig att sanera bostäder. Andra fick lära sig att sätta upp väggar och skåp. Ytterligare andra fick lära sig att spackla och måla. Dessa möten för att lära upp andra spelades in på videofilm, som sedan visades vid centralerna där fler skulle utbildas. ”Genom de här mötena” sade en medlem av hjälpkommittén, ”försäkrade vi oss om en hög kvalitet på reparationsarbetena.”

[Bild]

Yrkesmän som leder kurser

[Ruta på sidan 24]

ETT SANT ”VERK AV GUD”

Naturkatastrofer kallas (på engelska) av försäkringsbolag för ”ett verk av Gud”, påpekade en medlem av hjälpkommittén. ”Men”, tillade han, ”de frivilliga som arbetat här alla dessa månader är vad som verkligen kan kallas ett ’verk av Gud’. Vårt broderskap är ett mirakel.” Under den här hjälpinsatsen kom 2 500 eller fler för att arbeta under veckosluten. Ordföranden för kommittén sade: ”De här obetalda arbetarna ställde in planerade semestrar, lade om sitt familjeschema och sköt upp vissa personliga saker för att ta del i en av de största hjälpinsatser Jehovas vittnen någonsin utfört.”

Den långvariga hjälpkampanjen krävde uppoffringar. En av de frivilliga arbetade 40 timmar varje vecka med hjälpinsatsen, och det trots att han arbetade 50 timmar i veckan i sitt förvärvsarbete. ”Jehova gav mig styrkan”, sade han. ”Bekanta frågar mig om jag får betalt. Jag svarar dem att det är värt mer än alla pengar i världen att få göra det här.” Efter en hel veckas förvärvsarbete körde en familj från Louisiana 40 mil för att hjälpa till. Många arbetade från soluppgång till solnedgång och körde sedan hem. En grupp på 30 skickliga yrkesmän, som hade rest mellan sju och tio timmar för att komma dit, sade: ”Det är väl värt det.” En annan frivillig som slutade sitt arbete klockan 15.30 på eftermiddagen ställde sedan upp i ledningscentralen till klockan 22.00. Hon hjälpte också till över veckosluten. ”Det ger så mycket”, sade hon.

Ja, dessa och andra frivilliga var villiga att hjälpa till därför att de hade broderlig kärlek – kännetecknet på sanna kristna. (Johannes 13:35) Efter att ha besökt ledningscentralen för hjälpinsatsen sade Houstons borgmästare till en grupp Jehovas vittnen: ”Ni tror att det är rätt och riktigt att göra vad Gud säger att vi skall göra. Ni tillämpar det ni tror på.”

[Bild på sidorna 20, 21]

Översvämningen drabbar Houston den 9 juni 2001

[Bildkälla]

© Houston Chronicle

[Bild på sidan 21]

Motorvägar blev till floder

[Bild på sidan 21]

Vattnet forsade in i husen

[Bilder på sidan 23]

Några av de tusentals Jehovas vittnen som arbetade frivilligt

[Bild på sidan 24]

Kökspersonalen lagade till över en kvarts miljon måltider!

[Bildkälla på sidan 19]

NOAA