Varför så kontroversiellt?

I HÄNDERNA på en skicklig hantverkare kan en klump mjuk lera formas till nästan vad som helst. Embryonala stamceller är den levande motsvarigheten till en bit fuktig lera – de kan ge upphov till nästan alla av de mer än 200 typer av celler som människokroppen består av. Hur går det här till? Vi skall se vad som händer med en äggcell som just blivit befruktad.

Strax efter befruktningen börjar äggcellen dela sig. Hos människor har det efter fem dagars celldelning bildats en liten klump av celler som kallas blastocyst. Det är en nästan genomskinlig blåsformad bildning som består av ett skalliknande yttre cellager och en liten klump på omkring 30 celler som är fäst på insidan av lagret och som kallas inre cellmassa. Det yttre cellagret utvecklas till moderkakan och den inre cellmassan till embryot.

På blastocyststadiet har cellerna i den inre cellmassan ännu inte specialiserats till olika celltyper, till exempel nervceller, njurceller eller muskelceller. Det är just därför de kallas stamceller. Och stamceller som har förmåga att bilda praktiskt taget alla typer av celler i kroppen kallas pluripotenta. För att förstå den oro och kontrovers som gäller stamceller skall vi se vad forskarna hittills har gjort och vad deras mål är, och vi börjar med embryonala stamceller.

Embryonala stamceller

I rapporten Stem Cells and the Future of Regenerative Medicine sägs det: ”Under de tre senaste åren har det blivit möjligt att avlägsna dessa [humana embryonala] stamceller från blastocysten och bevara dem i ett icke-specialiserat tillstånd i stamcellslinjer i laboratorier.” *  Enkelt uttryckt kan embryonala stamceller odlas, så att de bildar ett obegränsat antal identiska kopior av sig själva. Embryonala stamceller som man utvunnit ur möss, vilket skedde första gången 1981, har bildat miljarder identiska celler i laboratoriet!

Eftersom de här cellerna inte är specialiserade, hoppas vetenskapsmännen kunna finna de rätta biokemiska utlösarna för att kunna styra stamcellerna till att bilda nästan alla de olika celltyper som behövs för att återbilda vävnad. Enkelt uttryckt ser man stamceller som en potentiell källa till en obegränsad mängd ”reservdelar”.

Vid två djurförsök styrde forskare embryonala stamceller så att de bildade insulinproducerande celler, som sedan transplanterades in i diabetessjuka möss. I ett av försöken avtog symtomen på diabetes, men i det andra lyckades inte de nya cellerna bilda tillräckligt med insulin. Vid liknande försök har forskare till viss del kunnat återställa nervfunktioner vid ryggmärgsskador och lindra symtom på Parkinsons sjukdom. ”Dessa försök verkar lovande”, säger den amerikanska vetenskapsakademin, ”men ger inga definitiva bevis på att liknande behandlingar fungerar på människor.” Men varför är då forskning på stamceller från mänskliga embryon så kontroversiellt?

Varför all oro?

Det som oroar mest är att embryot i stort sett förstörs när man utvinner embryonala stamceller. Den amerikanska vetenskapsakademin förklarar att det här ”gör att ett mänskligt embryo inte längre kan utvecklas till en fullständig människa. För dem som menar att människolivet börjar vid befruktningen strider stamcellsforskningen mot principer om att man inte får utplåna ett mänskligt liv eller använda det för att uppnå något annat syfte, hur ädelt det syftet än kan vara.”

Varifrån får då laboratorierna de embryon som ger dem stamceller? I huvudsak från kliniker för provrörsbefruktning, där man förvarar ägg från kvinnor för just det ändamålet. Överblivna embryon blir antingen nerfrysta eller kasserade. En klinik i Indien kasserar över 1 000 mänskliga embryon varje år.

Medan forskning på stamceller från embryon fortsätter, inriktar en del forskare sina ansträngningar på en mycket mindre kontroversiell form av stamceller – de adulta stamcellerna.

Adulta stamceller

Det medicinska forskningsrådet i USA förklarar: ”Den adulta stamcellen är en odifferentierad (icke-specialiserad) cell som finns i differentierade (specialiserade) vävnader”, till exempel benmärgen, blodet och blodkärlen, huden, ryggmärgen, levern, mag-tarmkanalen och bukspottkörteln. Den inledande forskningen tydde på att adulta stamceller var mycket mer begränsade än sina embryonala motsvarigheter. Men senare upptäckter i samband med djurförsök tyder på att vissa typer av adulta stamceller kanske kan specialiseras till andra vävnader än sitt ursprung.

Adulta stamceller som utvinns ur blod och benmärg, så kallade hematopoetiska stamceller  (HSC), har förmåga att ”förnya sig själva kontinuerligt i benmärgen och specialisera sig till alla typer av celler som finns i blodet”, säger den amerikanska vetenskapsakademin. Den här typen av stamceller har redan använts för att behandla leukemi och ett antal andra blodsjukdomar. * Nu hävdar en del vetenskapsmän också att de här stamcellerna verkar kunna ge upphov till andra celler, till exempel leverceller och celler som påminner om neuroner och andra typer av celler i hjärnan.

Forskare i USA tycks ha gjort ett annat betydelsefullt framsteg genom att använda en annan typ av stamceller från benmärgen hos möss. Deras studie, som publicerades i tidskriften Nature, visade att de här cellerna verkar ha ”de embryonala stamcellernas mångsidighet”, enligt The New York Times. Artikeln tillägger att de här adulta stamcellerna ”i princip” skulle kunna ”göra allt som förväntas av embryonala stamceller”. Men forskare som arbetar med adulta stamceller står fortfarande inför stora problem, till exempel att de här cellerna är sällsynta och svåra att upptäcka. Däremot behöver man inte förstöra mänskliga embryon för att få värdefullt medicinskt utbyte.

Hälsorisker och regenerativ medicin

Oavsett vilka typer av stamceller som används, kommer behandlingarna fortfarande att medföra stora nackdelar, även om vetenskapsmännen lyckas styra de processer som kan ge vävnader för transplantation. Ett stort problem är att mottagarens immunsystem stöter bort den främmande vävnaden. Den nuvarande lösningen är att ge starka läkemedel som försvagar immunförsvaret, men sådana läkemedel har svåra biverkningar. Man skulle kunna kringgå det här problemet om man med hjälp av genteknik kunde förändra stamcellerna, så att de vävnader de bildar inte uppfattas som främmande för den nya värden.

En annan möjlighet kan vara att använda stamceller från patientens egna vävnader. Vid tidiga kliniska tester har hematopoetiska stamceller redan använts på det här sättet för att behandla lupus. Diabetes kanske kan botas med liknande behandlingar, så länge den nya vävnaden inte är mottaglig för samma autoimmuna angrepp som kan ha orsakat sjukdomen från början. Personer med vissa hjärtsjukdomar kan också ha nytta av stamcellsbehandlingar. Ett förslag är att patienter som löper risk att drabbas av vissa hjärtsjukdomar donerar egna stamceller i förväg, så att dessa kan odlas och senare användas för att ersätta sjuk hjärtvävnad.

En del vetenskapsmän som brottas med avstötningsproblemet har till och med föreslagit att man skall klona patienter, men att man bara låter klonerna utvecklas fram  till blastocyststadiet, då man kan skörda embryonala stamceller. (Se rutan ”Hur man gör en klon”.) Vävnader som odlas fram med hjälp av de här stamcellerna skulle vara genetiskt identiska med givaren/mottagaren och skulle därför inte orsaka någon immunreaktion. Men förutom att sådan kloning är moraliskt motbjudande för somliga, kan den vara meningslös om syftet är att bota en genetiskt betingad sjukdom. Den amerikanska vetenskapsakademin sammanfattar problemet med immunförsvaret och säger: ”För att transplanterade celler skall vara användbara inom regenerativ medicin är det nödvändigt att man lär sig hur man förhindrar avstötning, vilket är en av de största utmaningarna för forskningen inom det här området.”

Transplantationer med embryonala stamceller innebär också en risk för tumörbildning, i synnerhet en form av tumörer som kallas teratom, en ”monstertumör”. Den här tumören kan omfatta flera olika vävnader, till exempel hud, hår, muskler, brosk och ben. Normalt sett följer celldelning och cellspecialisering ett exakt genetiskt mönster. Men de här processerna kan gå snett när stamceller tas från blastocysten, odlas i provrör och senare injiceras i en levande varelse. Att lyckas bemästra den här enormt invecklade processen – delningen och specialiseringen av cellen – är ytterligare ett stort problem som forskarna står inför.

Inga botemedel inom den närmaste tiden

I rapporten Stem Cells and the Future of Regenerative Medicine sägs det: ”På grund av missuppfattningar om graden av kunskap kan man felaktigt få intrycket att nya behandlingar mycket snart kan börja användas i omfattande skala på kliniker. Faktum är att stamcellsforskningen är i ett mycket tidigt stadium, och det finns stora kunskapsluckor som gör att man inte kan införa nya behandlingar med adulta och embryonala stamceller.” Det är tydligt att det finns fler frågor än svar. Det är faktiskt så att en del forskare ”förbereder sig på ett bakslag, om de utlovade behandlingarna inte kan förverkligas”, sägs det i en artikel i The New York Times.

Förutom stamcellsforskningen har läkarvetenskapen gjort stora framsteg inom många områden de senaste årtiondena. Men som vi har sett väcker en del av de här framstegen komplicerade  moraliska och etiska frågor. Så vart kan vi vända oss för att få pålitlig vägledning i sådana här frågor? Och dessutom: Ju mer invecklad och kostsam forskningen blir, desto dyrare blir ofta behandlingarna och läkemedlen. En del forskare har beräknat att stamcellsbehandlingar kan komma att kosta miljontals kronor per patient. Men redan nu är det miljoner människor som inte har råd med de stigande kostnaderna för läkemedel, läkarvård och försäkringar. Så vilka blir egentligen vinnarna om och när stamcellsrevolutionen når klinikerna? Det kan endast tiden utvisa.

Men det vi kan vara säkra på är att ingen behandlingsform som människan utvecklar kommer att utplåna sjukdom och död. (Psalm 146:3, 4) Bara vår Skapare har kraften att göra det. Men är det hans avsikt att göra det? Följande artikel framhåller Bibelns svar på den frågan. Den visar också hur Bibeln kan leda oss igenom den alltmer invecklade labyrint av moraliska, etiska och även medicinska frågor som uppstår i dag.

[Fotnoter]

[Ruta/Bild på sidan 6]

En annan källa till stamceller

Förutom adulta och embryonala stamceller har man också isolerat embryonala könsceller. Embryonala könsceller utvinns ur celler i det som senare blir könskörtlarna (äggstockarna eller testiklarna) hos ett embryo eller foster och som bildar ägg eller sperma. Även om embryonala könsceller på många sätt skiljer sig från embryonala stamceller, är båda pluripotenta, dvs. de kan ge upphov till praktiskt taget alla typer av celler. Den möjligheten gör att de här pluripotenta cellerna är mycket intressanta för utvecklingen av nya medicinska behandlingar. Men intresset för sådana potentiella behandlingar dämpas av kontroversen kring källan till de här cellerna. De utvinns nämligen antingen ur aborterade foster eller ur embryon. Så för att utvinna dem måste man förstöra foster eller embryon.

[Ruta/Bilder på sidorna 8, 9]

Hur man gör en klon

På senare år har vetenskapsmän klonat en mängd olika djur. År 2001 försökte ett laboratorium i USA till och med klona en människa, men det misslyckades. En av processerna som vetenskapsmän använder för att göra kloner kallas kärnöverföring.

Först tar de ett obefruktat ägg från en hona (1) och avlägsnar cellkärnan (2), som innehåller DNA. Från det djur som skall klonas tar de en lämplig cell, till exempel en hudcell (3), vars cellkärna innehåller djurets genuppsättning. De placerar den här cellen (eller bara cellkärnan)  i det tömda ägget och skickar en elektrisk puls genom det (4). Det här får cellen att smälta samman med äggets cytoplasma (5). Med sin nya kärna delar sig nu ägget och växer som om det vore befruktat (6), och en klon av djuret som cellen togs från börjar bildas. *

Embryot kan sedan planteras in i livmodern hos surrogatmamman (7), där det, i de få fall där allt går väl, kan växa fram till födseln. Alternativt kan embryot behållas fram tills dess att man kan utvinna embryonala stamceller ur den inre cellmassan för odling. Vetenskapsmän tror att den här grundläggande processen skulle kunna fungera med människor. Faktum är att det ovan nämnda försöket att klona en människa utfördes i avsikt att få embryonala stamceller. Kloning i det här syftet kallas terapeutisk kloning.

[Fotnot]

[Diagram]

(För formaterad text, se publikationen)

1 → 2 → 3 → 4 → 5 → 6 → 7

[Diagram på sidan 7]

(För formaterad text, se publikationen)

Embryonala stamceller (Förenklat)

Befruktat ägg (dag 1)

↓

Fyra celler (dag 3)

↓

Blastocyst med inre cellkärna (dag 5)

↓

Odlade stamceller

↓

Över 200 olika typer av celler i människokroppen

→ Sköldkörtelceller

→ Cell i bukspottkörteln (skulle kunna bidra till att bota diabetes)

→ Pigmentceller

→ Röda blodkroppar

→ Njurceller

→ Skelettmuskelceller

→ Hjärtmuskelceller (skulle kunna reparera ett skadat hjärta)

→ Lungcell

→ Nervcell (skulle kunna bota Alzheimers sjukdom och Parkinsons sjukdom och reparera ryggmärgsskador)

→ Hudceller

[Bildkälla]

Blastocyst och odlade stamceller: University of Wisconsin Communications; allt annat bildmaterial: © 2001 Terese Winslow, assisted by Lydia Kibiuk and Caitlin Duckwall

[Diagram på sidan 8]

(För formaterad text, se publikationen)

Adulta stamceller

Stamcell i benmärgen (Förenklat)

→ Lymfocyter

→ Eosinofil granulocyt

→ Röda blodkroppar

→ Blodplättar

→ Monocyt

→ Basofil

→ Potentiellt sett många andra celler

→ Nervcell

[Bildkälla]

© 2001 Terese Winslow, assisted by Lydia Kibiuk and Caitlin Duckwall