Bättre än perfekta vågor

Berättat av Karl Heinz Schwoerer

Jag föddes 1952 i Pittsburgh i Pennsylvania, men jag växte upp i New Smyrna Beach i Florida. I tonåren fick jag ett stort intresse – surfing. Det blev faktiskt det viktigaste i mitt liv.

JAG hade tänkt mig att bli pilot och arbeta inom trafikflyget, så 1970 började jag på en flygskola, Embry-Riddle Aeronautical University i Daytona Beach i Florida. Vid den tiden pågick Vietnamkriget, och jag kände mig mer och mer besviken på regeringen, eftersom jag tyckte att kriget fördes på felaktiga grunder. Jag var desillusionerad och besviken på hela systemet, som så många andra unga på den tiden. Så jag slutade skolan och började leva som en hippie. Jag lät håret växa och använde droger.

Snart träffade jag Susan. Hon var äventyrslysten och väldigt duktig på att måla och fotografera. Jag tänkte att om vi försökte leva enkelt så kunde jag jobba på byggen sex till åtta månader om året i Florida, och sedan kunde vi campa resten av året på stränderna utmed Stillahavskusten i Mexico och Centralamerika.

Ett andligt behov

Det var förstås ett härligt och bekymmerslöst liv att bo på tropiska stränder där Sue kunde måla och fotografera medan jag surfade. Men efter några år tyckte vi att livet kändes innehållslöst. Något verkade fattas. Omkring 1975, när vi bodde på Stillahavskusten i Costa Rica, började jag söka efter andlig upplysning. Jag läste böcker om österländska religioner och filosofier som många var intresserade av på den tiden.

I böckerna användes ofta Bibeln som bevis för att en viss lära var sann, så jag tänkte att Bibeln måste vara själva grunden för sanning. Jag hade några hallucinogena svampar, och jag bytte dem mot en gammal engelsk bibel, King James Version. Sedan surfade jag på förmiddagarna, och på eftermiddagarna satt jag och läste Bibeln. Men trots att jag kände mig väldigt entusiastisk över innehållet i Bibeln så förstod jag inte särskilt mycket av det.

”Har ni några frågor om Bibeln?”

När Sue och jag var på väg från Costa Rica till USA i augusti 1975 stannade vi vid ett apotek i El Salvador för att köpa medicin. Vi hade lite svårt att göra oss förstådda när vi skulle prata med apotekaren, och då erbjöd sig en kund att hjälpa oss. Hon hette Jenny och var en amerikansk 16-årig flicka som talade flytande spanska. Hon berättade att hon och hennes föräldrar var Jehovas vittnen och att de hade flyttat till El Salvador för att undervisa människor om Bibeln.

”Har ni några frågor om Bibeln?” undrade Jenny.

 ”Ja, det har jag!” svarade jag. Trots att vi såg ut som vi gjorde, vi var ju hippies, frågade Jenny om vi ville följa med hem till hennes föräldrar, Joe och Nancy Trembley. Och det gjorde vi. Vi satt hela eftermiddagen och ställde frågor om Bibeln, och vi var mycket imponerade av Joes och Nancys sätt att besvara dem. De sade alltid: ”Slå upp det här bibelstället i er bibel och se vad det står.”

Det blev snart sent på kvällen, så de frågade om vi ville sova över hos dem. Men de gick inte med på att Sue och jag sov i samma rum, eftersom vi inte var gifta. Den natten låg Sue och Jenny vakna i flera timmar och resonerade om alla möjliga bibliska ämnen, allt från Adam till Harmageddon.

Den gröna bibeln

Innan vi lämnade Joe och Nancy och åkte vidare nästa dag fick vi med oss flera nummer av Vakna! och Vakttornet, några böcker och en bibel. Det var Nya världens översättning av Den heliga skrift, som hade gröna pärmar på den tiden. Joe visade oss också en Rikets sal. Det var en enkel, anspråkslös byggnad där Jehovas vittnen kunde träffas för att studera Bibeln. Jag tänkte: ”Vilken skillnad mot kristenhetens vräkiga kyrkor, där folk får lära sig så lite om Bibeln!”

Senare samma dag när vi stannade i kontrollen vid gränsen till Guatemala, blev tjänstemännen förvirrade när de såg den gröna bibeln. De fick inte ihop det, eftersom de visste att Jehovas vittnen brukade använda den bibeln. Men vi såg definitivt inte ut som några Jehovas vittnen. Trots vårt utseende lät de oss fortsätta efter bara några minuter. Det var en stor överraskning för oss, eftersom de alltid brukade leta igenom vår bil och vårt bagage för att se om vi hade några droger eller smuggelvaror. Vi började tycka att den gröna bibeln var vår amulett och en riktig turbibel.

Vi fortsatte att läsa Bibeln och den bibliska litteraturen och förstod att vi hade funnit sanningen. När vi körde genom Mexico såg jag fram emot att stanna ett par veckor och surfa i Puerto Escondido, som var mitt favoritställe. Först skulle jag njuta av perfekta vågor, men sedan ville jag tillbaka till Florida och bli en av Jehovas tjänare.

Under de följande två veckorna surfade jag på förmiddagarna. På eftermiddagarna var jag på stranden och läste Bibeln och litteratur som hjälpte mig att förstå den. En åttaårig flicka fick se den gröna bibeln, och hon ville absolut att vi skulle följa med henne till något ställe på kvällen. Vi förstod inte vad hon menade, men vi förstod att det hade att göra med den gröna bibeln. Vi tackade nej, men hon envisades. Efter några dagar bestämde vi oss till slut för att följa med. Hon tog oss till en av Jehovas vittnens Rikets salar, en liten byggnad av bambu som hade halmtak. Alla som var där välkomnade oss, tog oss i hand och kramade om oss som om vi var gamla vänner.

 Vi blev imponerade av att alla uppträdde så respektfullt. Några barn stirrade på oss under mötet, förmodligen för att de aldrig hade sett några med så långt ljust hår förut. Föräldrarna var tvungna att hela tiden försöka få dem att koncentrera sig på mötet i stället. Men Jehova hade ändå använt ett av de här barnen för att få oss att gå på vårt första möte.

Vi vill tjäna Jehova

Efter två veckors surfing med perfekta vågor sålde jag surfbrädorna, och sedan körde vi raka vägen till Florida. Där började vi studera Bibeln med Jehovas vittnen och var med vid alla församlingsmöten. Vi ville tjäna Jehova, så vi slutade bo ihop och var inte så mycket tillsammans med våra gamla vänner. Jag rakade av mig skägget och klippte håret, och Sue köpte några klänningar. Fyra månader senare gifte vi oss, och i april 1976 lät vi döpa oss för att visa att vi hade överlämnat oss åt Gud för att tjäna honom.

Nu kändes livet meningsfullt. Vi var tacksamma mot Jehova för alla välsignelser och ville gärna flytta tillbaka till ett spansktalande land för att predika de goda nyheterna om Guds rike. Men de äldste i vår församling gav oss rådet: ”Vänta lite grann. Bygg upp er andlighet först så att ni har något att ge.” Vi lyssnade till det rådet och gjorde det till vårt mål att bli pionjärer, som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen kallas.

Sue började som pionjär i januari 1978. Jag ville också bli pionjär, men jag hade fortfarande stora skulder efter mina universitetsstudier. Jag kom på en enkel lösning. Jag kunde försätta mig i konkurs, och sedan skulle jag kunna börja som pionjär.

Men de äldste gav mig det visa rådet att inte förverkliga de planerna. De förklarade att det inte var i enlighet med Bibelns principer, eftersom Bibeln uppmanar oss att ”uppföra oss ärligt i allting”. (Hebréerna 13:18) Därför fortsatte jag att arbeta och betala av mina skulder. I september 1979 kunde jag äntligen bli pionjär tillsammans med Sue. Vi levde enkelt, så i fortsättningen behövde jag bara arbeta ett par dagar i veckan för att få ekonomin att gå ihop.

Beteltjänst i Brooklyn

I april 1980 hade vi varit pionjärer knappt ett år när vi fick en stor överraskning. Betel hade tidigare meddelat att det behövdes byggnadsarbetare, och därför hade vi skickat in ansökningar om att få tjäna vid Betel, Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn i New York. Nu blev vi inbjudna att komma dit redan om en månad. Vi hade blandade känslor eftersom vi tyckte så mycket om pionjärtjänsten. Vi visste inte riktigt hur vi skulle göra och pratade med två äldste om det. De hjälpte oss att inse vilket fint privilegium vi hade fått. De sade: ”Åk och prova på Beteltjänsten under ett år.” Så vi sålde allt vi hade och åkte till Brooklyn.

När vi hade arbetat med byggnadsverksamhet i två år blev jag inbjuden att tjäna vid projekteringskontoret, där jag fick utbildning som byggnadskonstruktör. Sue arbetade i bokbinderiet i ett år, och sedan fick hon komma till avdelningen för fotosättning. Varje gång vi hade bröllopsdag resonerade vi om året som gått och tänkte igenom vår livssituation och våra önskemål, och varje gång kom vi fram till att vi skulle fortsätta tjäna vid Betel.

Vi fick flera nära och underbara vänner under årens lopp. Och eftersom vi kunde tjäna Jehova och betjäna vår världsvida brödraskara på ett mycket meningsfullt sätt vid Betel så fortsatte vi vår tjänst där. Vi började lära oss spanska 1989, och sedan kunde vi tillhöra en spansk församling i Brooklyn. Vi tyckte att vi fick det bästa av två världar – vi kunde både tjäna vid Betel och tjäna i en ”utländsk” församling.

En gång kom Jenny, som nämndes tidigare, och hälsade på oss på Betel, och det var spännande att höra hur hon hade upplevt den där dagen när vi träffades i El Salvador. Hon hade varit på ett bibelstudium när hon kände att hon började må dåligt. På vägen hem bestämde hon sig för att skaffa medicin. Av någon  anledning gick hon inte till det apotek som hon brukade gå till utan till det apotek där vi var.

Vi tjänar utomlands

En dag 1999 fick jag en överraskande fråga av tillsyningsmannen för min avdelning på Betel: ”Skulle ni vilja åka till avdelningskontoret i Australien och arbeta vid det regionala projekteringskontoret där under tre månader?”

”Javisst”, svarade jag utan att tveka. Snart var vi på väg till Australien, och där stannade vi i tre år. Det var verkligen stimulerande att få vara med och projektera flera avdelningskontor för länder i Asien och i Stillahavsområdet. När vi återvände till Brooklyn 2003 fick vi ytterligare en överraskning. Vi blev inbjudna att tjäna i ett annat land och med en annan uppgift – på det regionala projekteringskontoret för Rikets salar på Betel i Brasilien, inte så långt från storstaden São Paulo.

Och där är vi fortfarande. På projekteringskontoret organiseras arbetet med att bygga Rikets salar i större delen av Sydamerika. Min uppgift innebär bland annat att jag får resa till platser där Rikets salar byggs och hjälpa till på olika sätt och uppmuntra dem som arbetar med projekten, och Sue har också möjlighet att följa med.

Rätta prioriteringar

Jag måste säga att jag fortfarande gillar att surfa, men nu är livet fyllt av något som är bättre än perfekta vågor. Jag håller surfingen på sin rätta plats, som avkoppling på fritiden. Med Sues stöd och hjälp har jag kunnat koncentrera mig på något mycket viktigare, nämligen att tjäna vår kärleksfulle Gud, Jehova.

Vårt största intresse numera är att få använda vårt liv och våra förmågor i Rikets verk och i den sanna tillbedjan av Jehova Gud. Vi har lärt oss att det inte är så viktigt var vi tjänar Jehova – det viktigaste är att vi tjänar honom helhjärtat. (Kolosserna 3:23)

[Infälld text på sidan 25]

Jag gillar fortfarande att surfa, men nu är livet fyllt av något bättre än perfekta vågor

[Bild på sidorna 22, 23]

Ett foto på mig när jag surfar. Det var med på en affisch för en surffestival

[Bild på sidan 23]

Här är jag som 13-åring

[Bild på sidan 23]

Livet som hippie kändes innehållslöst

[Bilder på sidan 25]

Överst: Vid bygget av en Rikets sal

Höger: Sue och jag