Sengångarens lugna liv

”SKYNDA dig och hämta kameran!” ropade jag till min syster när jag fick syn på en grön sengångare framför mig på djungelstigen. Vi skrattade när vi insåg att det inte fanns någon orsak att skynda sig – sengångaren är ett av världens långsammaste djur.

För att ta reda på mer om det här däggdjuret besökte jag Zoo Ave i La Garita de Alajuela i Costa Rica. Det är inte bara en djurpark, utan ett center där man tar hand om djur för att återanpassa dem och släppa ut dem i deras naturliga miljö igen. Där träffade jag djurparkens entusiastiska forskningsledare, biologen Shirley Ramírez. Hon tog mig med till den sengångare som bor i djurparken, Pelota. Det är ett spanskt namn som betyder ”boll”, och en sengångare rullar faktiskt ofta ihop sig till en boll när den ska sova. Pelota är en tvåtåig sengångare, ungefär lika stor som en liten hund, med tät päls, trubbig nos och stora, blanka bruna ögon.

Jag hade tidigare tagit reda på att sengångare lever ensamma och att honan föder en enda unge ungefär en gång om året. Ungen klamrar sig fast vid mamman under de första fyra till sex veckorna tills den blivit avvand, men den kan sitta på sin mammas mage i ytterligare fem till åtta månader. Under den här tiden matar mamman sin unge genom att ge den späda, lättsmälta löv med läpparna. Så småningom försöker ungen själv rycka till sig löv, men utan att släppa taget om sin mamma. Under deras tid tillsammans gör mamman ungen hemmastadd på det lilla område där den kommer att hålla till.

Tvåtåiga, tretåiga, gröna och kalla

Jag förstod att den sengångare jag hade sett i djungeln var en tretåig sengångare. Den hade en svart färgteckning runt ögonen, en kort svansstump, sträva täckhår, framben som var mycket längre än bakbenen och en guldgul fläck mellan skuldrorna. Den tretåiga sengångaren har nio halskotor, vilket gör att den kan vrida huvudet nästan ett helt varv i sökandet efter sina favoritlöv. Men varför verkade den grön? Shirley svarar: ”Den gröna tonen kommer av alger som växer i sengångarens päls.”

Till skillnad från sina tretåiga kusiner har de tvåtåiga sengångarna framben som är ungefär lika långa som bakbenen. Pälshåren är långa och guldbruna och känns mjuka.

Sengångaren tillbringar sina dagar i solen högt uppe bland trädkronorna. Den har en kroppstemperatur som beroende på den omgivande lufttemperaturen kan växla mellan 24 grader på natten och 33 grader på dagen – en större variation än hos något annat däggdjur. Sengångaren har en så liten muskelmassa att den inte ens kan darra för att hålla sig varm. Det är därför den ofta sover hoprullad som en boll för att behålla värmen. Den korta, täta underullen ger också ett visst skydd mot kylan. Och sengångaren kan sova 20 timmar om dygnet!

Smälter maten i lugn och ro

Eftersom det krävs en viss kroppsvärme för att den bakteriella aktiviteten och jäsningsprocessen i samband med matsmältningen ska fungera, gör sengångarens låga kroppstemperatur att den har mycket långsam ämnesomsättning. Det kan ta upp till en månad för löv att passera igenom de många kamrarna i sengångarens mage innan de når tunntarmen. Under en regnig period med många svala dagar i följd kan en sengångare dö av  svält trots att den har magen full av mat. Shirley säger: ”Värmen från solen är nödvändig för att sengångaren ska kunna smälta maten.”

Shirley tillägger: ”Jag som är djurskötare och arbetar med att göra rent i djurens burar måste säga att det bästa med sengångare är att de bara har avföring och urinerar en gång i veckan! Då tar de sig ner till marken och gräver ett hål där de lägger sin avföring. Det är det enda de gör på marken.”

Skapad för ett liv upp och ner

Nästan allt annat som sengångare gör – äter, sover, parar sig och föder ungar – gör de hängande i träden. De här små däggdjuren blev sinnrikt utformade av sin Skapare för att leva sitt liv upp och ner. De hänger i sina tår, som har sju centimeter långa klor som hakar fast runt trädgrenar och slingerväxter. För att inte sengångaren ska bli genomblöt under de tropiska regnen växer till och med pälshåren åt ”fel” håll! De delar sig på buken och växer neråt mot ryggsidan – precis tvärtemot vad de gör på andra landdjur. Och regnet rinner av direkt. Sengångaren är tafatt och klumpig på marken, men när den kommer upp i träden rör den sig med långsam elegans. Märkligt nog är den också en duktig simmare!

Vad mer fick jag veta om den här stillsamma skogsinvånaren? Det är framför allt två saker som jag slås av. För det första har sengångaren en fantastisk förmåga att överleva när den blir skadad eller får i sig giftdoser som skulle vara dödliga för andra däggdjur. Allvarliga sår läker snabbt och blir sällan infekterade. Ökad kunskap om sengångarens immunförsvar skulle därför kunna vara till hjälp i den medicinska forskningen. Och för det andra skulle stressade och jäktade människor kunna ha nytta av att ta efter sengångarens makliga tempo och stillsamma natur, åtminstone i viss mån. – Från en av våra läsare.

 [Ruta/Bilder på sidan 15]

DEN ”PERFEKTA VÄRDEN”

Den grönaktiga skiftningen i sengångarens lurviga päls orsakas av en alg som växer längs täckhåren och lever i symbios med djuret. Som en god värd låter sengångaren algen växa där, och algen återgäldar gästfriheten genom att tillhandahålla näring som sengångaren antingen får i sig genom att slicka pälsen eller tar upp genom huden. Den grågröna färgen får sengångaren att se ut som en bunt torra löv som hänger ner från en gren – ett perfekt kamouflage i djungeln! Och ju längre en sengångare lever, desto grönare blir den.

[Bildkälla]

Överst till höger: © Michael och Patricia Fogden; längst ner: © Jan Ševčík