Berätta lite om din uppväxt.

Jag föddes i Italien 1943. Jag och mina syskon växte upp i en liten by där min pappa var bonde och snickare. Våra föräldrar uppfostrade oss till att bli goda katoliker.

Varför ville du bli präst?

När jag var liten älskade jag att lyssna till prästerna i kyrkan. Jag var som förtrollad av deras röster och av de fascinerande riterna. Därför drömde jag om att själv bli präst. När jag var 13 år satte mamma mig på en internatskola som förberedde pojkar för framtida, mer avancerade präststudier.

Ingick bibelstudium i undervisningen?

Inte direkt. När jag var 15 gav en av mina lärare mig en bok med evangelierna, alltså de historiska skildringarna av Jesus liv och tjänst, och jag läste den gång på gång. Vid 18 års ålder åkte jag till Rom för att studera på de påvliga universiteten, som är direkt underställda påven. Jag studerade latin, grekiska, historia, filosofi, psykologi och teologi. Vi reciterade visserligen bibelverser och lyssnade på högläsningar av Bibeln på söndagsgudstjänsterna, men vi studerade faktiskt aldrig Bibeln.

Du blev rektor. Undervisade du också?

Jag hade främst administrativa uppgifter, men jag undervisade i Andra Vatikankonciliets olika dekret.

Varför började du tvivla på kyrkan?

Jag hade svårt för tre saker. Kyrkan blandade sig i politik. Den tolererade dåligt uppförande bland både präster och församlingsmedlemmar. Och vissa katolska läror fick jag inte att gå ihop. För att ta ett par exempel: Skulle en kärleksfull Gud straffa människor för evigt? Och vill Gud verkligen att vi ska rabbla böner hundratals gånger med hjälp av ett radband? *

Så vad gjorde du?

Med tårar strömmande ner för mina kinder bad jag till Gud om vägledning. Jag köpte dessutom ett exemplar av den katolska Jerusalembibeln, som precis hade getts ut på italienska, och satte i gång att läsa den. En söndagsförmiddag, när jag var mitt uppe i att hänga av mig min prästdräkt efter mässan, kom två män till seminariet. De presenterade sig som Jehovas vittnen. Vi pratade i över en timme om  Bibeln och hur den beskriver sann religion.

Vad fick du för intryck av besökarna?

Jag beundrade deras övertygelse och hur de helt naturligt kunde hänvisa till avsnitt i en katolsk bibelöversättning. Längre fram började ett annat vittne som heter Mario besöka mig. Han var ihärdig och plikttrogen. Varenda lördagsmorgon klockan nio, i ur och skur, stod han vid seminariets ingång och ringde på.

Vad tyckte de andra prästerna om besöken?

Jag frågade om de ville vara med, men ingen var särskilt intresserad av att studera Bibeln. Jag tyckte däremot om det. Jag fick lära mig fantastiska saker. Till exempel förstod jag varför Gud tillåter ondska och lidande, något jag funderat på under en lång tid.

Försökte dina överordnade avråda dig från att studera Bibeln?

År 1975 åkte jag till Rom flera gånger för att berätta om mina funderingar. Mina överordnade försökte få mig att tänka om, men ingen använde Bibeln. Till slut, den 9 januari 1976, skrev jag till Rom och förklarade att jag inte längre betraktade mig som katolik. Två dagar senare lämnade jag seminariet och tog första bästa tåg för att vara med på ett möte som Jehovas vittnen höll. Det visade sig vara ett stort möte där flera församlingar hade samlats. Allt där var så olikt det jag var van vid. Alla hade sin egen bibel och följde med när talarna tog upp olika ämnen.

Vad tyckte din familj om allt det här?

De flesta var väldigt emot. Men jag fick reda på att min lillebror studerade Bibeln med vittnena i Lombardiet, en region i norra Italien. Så jag åkte och hälsade på honom, och vittnena där hjälpte mig att hitta både arbete och bostad. Senare samma år döpte jag mig och blev ett Jehovas vittne.

Har du ångrat dig någon gång?

Aldrig i livet! Äntligen känner jag mig nära Gud på riktigt, eftersom min kunskap om honom är grundad på Bibeln, inte på filosofi eller kyrkotraditioner. Och nu kan jag undervisa andra på ett uppriktigt och övertygande sätt.