MEXICO CITY, slutet av november 1932. Det har bara gått en vecka sedan de första elektriska trafikljusen dök upp. Men den nyheten är redan gammal skåpmat i den här livliga miljonstaden. Reportrarna har nu siktet inställt på något helt annat. Med kamerorna i högsta hugg står de på tågstationen och inväntar en speciell gäst – Joseph Rutherford, sällskapet Vakttornets president. Lokala vittnen är också på plats för att ge honom ett varmt välkomnande. Han ska vara med vid deras tre dagar långa landskonvent.

I den engelska upplagan av Den Gyllne Tidsåldern sades det: ”Den här sammankomsten kommer utan tvivel att gå till historien som en av de mest betydelsefulla händelserna för sanningens frammarsch i republiken Mexiko.” Det var bara 150 personer som var med vid den sammankomsten, så varför var den så speciell?

Innan den här sammankomsten hölls hade sanningen inte fått så stor spridning i Mexiko. Sedan 1919 hade man anordnat flera mindre sammankomster, men antalet församlingar sjönk faktiskt under de här åren. Men 1929 öppnades ett avdelningskontor i Mexico City, så framtiden verkade lovande. Men flera hinder behövde övervinnas. Kolportörerna hade fått anvisningar om att inte göra privata affärer när de var ute i tjänsten. Det gjorde en kolportör så upprörd att han slutade och bildade en egen bibelstudiegrupp. Och landstjänaren handlade på ett sätt som gick emot Bibeln och behövde därför ersättas. De lojala vittnena i Mexiko behövde verkligen en andlig kick.

Broder Rutherford gav vännerna mycket uppmuntran. Under sammankomsten höll han två fängslande tal, och han höll också fem oförglömliga radiotal. Det här var första gången de goda nyheterna spreds via radio i landet. Efter sammankomsten förordnades en ny landstjänare till att organisera arbetet, och vännerna kunde fortsätta i tjänsten med förnyad glöd och med Jehovas välsignelse.

Året därpå hölls inte bara en utan två sammankomster, en i hamnstaden Veracruz och en i Mexico City. Det flitiga predikandet började ge resultat. År 1931 fanns det 82 förkunnare i landet. Tio år senare hade siffran stigit till över 800! År 1941 kom omkring 1 000 vänner till sammankomsten i Mexico City.

År 1943 använde vittnena sandwichplakat för att annonsera ”Den fria nationens” teokratiska konvent, som skulle hållas i 12 städer i Mexiko. *  Varje person hade två plakat, ett framtill och ett baktill, som hängde i snören över axlarna. Jehovas vittnen började redan 1936 att använda sandwichplakat för att göra reklam för sina sammankomster.

Tidskriften La Nación kommenterade vittnenas framgångsrika initiativ med sandwichplakaten: ”Den första dagen [av sammankomsten] uppmanades de att bjuda in fler. Andra dagen räckte sittplatserna inte till.” Katolska kyrkan såg inte med blida ögon på detta, utan försökte motarbeta dem. Men våra modiga bröder och systrar fortsatte att ta sig ut på gatorna. I La Nación sades det också att ”hela staden såg dem. ... Män, och även kvinnor, förvandlades till vandrande annonspelare.” I en bildtext stod det: ”Gatorna invaderas”.

De flesta vittnena fick göra stora uppoffringar för att kunna vara med vid de få sammankomster som hölls i Mexiko på den här tiden. Många bröder och systrar kom från isolerade byar som låg långt ifrån tågstationer och vägar. En del red på mulåsnor och andra vandrade i flera dagar bara för att ta sig till ett tåg som sedan kunde ta dem till sammankomststaden.

De flesta var fattiga och hade knappt råd med en enkelbiljett till sammankomsten. Många fick bo hos vittnen som gästfritt öppnade sina hem. Andra sov i Rikets salar. En gång övernattade omkring 90 vänner på avdelningskontoret, där man gjorde i ordning provisoriska sängar av boklådor. I ”Årsboken” stod det att de tacksamma gästerna sa att ”sängarna var mjukare och varmare än betonggolvet”.

De här vittnena var verkligen glada över att få församlas med sina bröder och systrar och tyckte helt klart att det var värt alla ansträngningar. I dag, när antalet förkunnare i Mexiko stadigt närmar sig miljonstrecket, märks fortfarande den här tacksamma andan. * I en rapport som skickades från avdelningskontoret i Mexiko 1949 sades det: ”De svåra tiderna har inte dämpat vännernas entusiasm för sanningen. Efter en sammankomst är programmet det enda de pratar om, och det de hela tiden frågar är: ’När blir nästa sammankomst?’” Den beskrivningen stämmer lika bra in på vännerna nu som då! (Ur vårt arkiv i Centralamerika.)