Jag föddes 1927 i en liten stad i närheten av Chicago i Illinois i USA. Pappa och mamma hade fem barn – Jetha, Don, jag, Karl och Joy. Vi var alla helt inriktade på att tjäna Jehova. Jetha gick Gileadskolans andra klass 1943. Don började på Betel i Brooklyn i New York 1944, Karl började där 1947 och Joy 1951. Deras och mammas och pappas exempel fick mig att vilja göra mer för Jehova.

Mina föräldrar läste Bibeln och älskade Gud, och de lärde oss barn att älska honom också. Men efter att pappa tjänat som soldat under första världskriget i Europa tappade han helt förtroende för kyrkan. Mamma var så tacksam att pappa kom hem helskinnad, så hon sa till honom: ”Vi borde börja gå i kyrkan igen, som innan.” Men pappa svarade: ”Jag kan följa med dit, men jag sätter inte min fot i det huset.” Mamma frågade varför han inte ville det. Han sa: ”Under kriget välsignade religiösa ledare på båda sidor av konflikten sina soldater, trots att de tillhörde samma religion. Välsignade Gud båda sidor, eller?”

En dag när mamma var i kyrkan ringde två Jehovas vittnen på hemma hos oss. De erbjöd pappa två böcker som hette ”Ljus” och handlade om Uppenbarelseboken. Pappa tyckte det lät intressant, så han tog emot böckerna. Så fort mamma fick se böckerna började hon läsa dem. En dag såg hon en notis i en dagstidning om att man kunde komma och studera Bibeln med hjälp av de här böckerna. Så hon bestämde sig för att gå dit. När hon knackade på öppnade en äldre kvinna. Mamma höll upp en av böckerna och frågade: ”Är det här ni studerar de här?” Kvinnan svarade: ”Ja, välkommen in kära du.” Veckan därpå tog mamma med oss barn dit, och efter det gick vi dit varje vecka.

På ett möte bad de mig högläsa Psalm 144:15, där det står att de som tjänar Jehova är lyckliga. Jag tyckte om den versen, och  även två andra verser: 1 Timoteus 1:11, där det står att Jehova är ”den lycklige Guden”, och Efesierna 5:1, där det står att vi ska efterlikna Gud. Jag insåg vilken förmån det är att tjäna Jehova och att det verkligen gör en lycklig. Så det har fått vara fokus i mitt liv.

Den närmaste församlingen fanns i Chicago. Trots att den låg omkring tre mil bort tog vi oss dit, och jag lärde mig mycket om Bibeln. Jag minns en gång när Jetha svarade på ett möte, då tänkte jag: ”Det där hade jag också kunnat svara.” Efter det började jag förbereda svar och vara med och delta på mötena. Och viktigast av allt var att jag kom närmare och närmare Jehova, precis som mina syskon gjorde. Jag blev döpt 1941.

Jag minns särskilt sammankomsten i Cleveland i Ohio 1942. Vår familj och många andra bodde i tält i närheten av sammankomsten. Och dessutom lyssnade bröder och systrar från mer än 50 olika städer i USA på programmet via telefon. Andra världskriget rasade fortfarande, och motståndet mot oss Jehovas vittnen växte. På kvällen märkte jag att bröderna parkerade sina bilar på campingplatsen med strålkastarna riktade utåt. Alla hade kommit överens om att en person i varje bil skulle stå vakt under natten. Om något hände skulle bröderna slå på ljuset för att blända motståndarna och tuta så att andra vänner kunde komma och hjälpa. ”Jehovas folk är förberedda på allt!” tänkte jag. Den natten somnade jag gott, och inget hände.

Flera år senare tänkte jag tillbaka på den sammankomsten, och då slog det mig att mamma aldrig hade varit rädd eller orolig. Hon litade verkligen på Jehova och på organisationen. Jag glömmer aldrig hennes fina exempel.

Mamma hade blivit reguljär pionjär strax innan sammankomsten i Cleveland. Så hon lyssnade extra noga på talen som handlade om heltidstjänsten. På vägen hem sa hon: ”Jag vill så gärna fortsätta som pionjär, men jag kommer inte att hinna ta hand om allt hemma.” Så hon frågade om vi kunde hjälpa till, och vi sa ja. Hon gav oss ett eller två rum var som vi skulle städa innan frukost varje dag. Efter att vi hade gått hemifrån brukade hon ta en runda i huset för att se att allt såg fint ut innan hon gav sig ut i tjänsten. Hon hade verkligen fullt upp, men ändå tog hon sig alltid tid för oss barn. När vi kom hem på lunchen och efter skolan fanns hon alltid där för oss. Vissa dagar brukade vi följa med henne ut i tjänsten efter skolan, och det gav oss en bra bild av hur livet som pionjär var.

När jag var 16 blev jag pionjär. Pappa var inget vittne än, men han var ändå intresserad av hur det gick för mig i tjänsten. En kväll berättade jag för honom att ingen hade tackat ja till att studera Bibeln  fast jag verkligen hade försökt. Jag var tyst en stund, sedan frågade jag: ”Skulle du vilja studera Bibeln?” Han tänkte efter, sedan sa han: ”Ja, varför inte?” Så pappa var alltså den första jag fick studera Bibeln med! Det kändes otroligt speciellt.

Vi studerade boken ”Sanningen skall göra eder fria”. Efter ett tag märkte jag att pappa faktiskt hjälpte mig att bli bättre på att studera Bibeln och undervisa andra om den. En kväll sa han till exempel så här efter att vi hade läst en paragraf: ”Jag ser vad boken säger. Men hur vet du att det som står här är sant?” Den frågan var jag inte beredd på, så jag sa: ”Jag kan inte svara på det nu, men jag ska ta reda på det till nästa gång.” Så jag läste om det på egen hand och hittade bibelverser som bekräftade tanken i boken. Efter det blev jag bättre på att förbereda mig och göra efterforskningar. Det bidrog till att både jag och pappa gjorde andliga framsteg, och 1952 blev han döpt.

Jag flyttade hemifrån när jag var 17. Ungefär samtidigt blev Jetha a missionär och Don blev betelit. När jag fick höra hur bra de trivdes med sina olika uppdrag ville jag också göra mer. Så jag ansökte både till Betel och Gilead och tänkte att Jehova fick visa vägen. Och 1946 fick jag en inbjudan att börja på Betel.

Under mina 75 år på Betel har jag haft många olika uppgifter och lärt mig väldigt mycket. Jag har lärt mig att trycka böcker. Och jag har lärt mig sådant som har med ekonomi och inköp att göra och hur man fraktar saker. Men framför allt har jag älskat den andliga undervisning man får på Betel under morgontillbedjan och vid andra tillfällen.

Jag har även lärt mig en hel del av min lillebror, Karl, som kom till Betel 1947. Han var verkligen duktig på att studera och undervisa. En gång bad jag honom hjälpa mig med ett tal jag skulle ha. Jag berättade att jag hade letat fram en hel del material men att jag inte visste hur jag skulle använda det. Han hjälpte mig genom att bara ställa en enkel fråga: ”Joel, vad är temat på talet?” Då förstod jag att jag bara skulle ta med sådant som hade med temat att göra. Och det har jag verkligen haft nytta av.

 En förutsättning för att vara lycklig på Betel är att man gör sitt bästa i tjänsten, och då kan man få vara med om en hel del. Jag minns en kväll när jag och en broder gick i tjänsten i Bronx i New York. Vi gjorde återbesök hos en kvinna som hade tagit emot Vakttornet och Vakna! Efter att vi presenterat oss sa vi: ”Ikväll försöker vi hjälpa människor att förstå Bibeln, eftersom det kan ge dem väldigt mycket.” Hon sa: ”Handlar det om Bibeln är ni välkomna in.” Sedan fick vi visa flera bibelverser om Guds rike och den nya världen. Hon tyckte uppenbarligen om det hon fick höra, för veckan därpå hade hon bjudit in några vänner till vårt samtal. Längre fram blev hon och hennes man Jehovas vittnen.

Jag hade letat efter någon att gifta mig med i ungefär 10 år när jag träffade min fru. Vad hjälpte mig att hitta en bra partner? Jag bad till Jehova och tänkte mycket på vad jag ville göra tillsammans med min fru efter att vi hade gift oss.

Efter sammankomsten på Yankee Stadium 1953 träffade jag Mary Aniol. Hon hade gått samma gileadklass som Jetha, och de var missionärer på samma ställe. Mary var så entusiastisk när hon berättade om hur livet var som missionär i Karibien och om alla hon hade studerat Bibeln med genom åren. När vi lärde känna varandra insåg vi att vi hade samma andliga mål. Vår kärlek växte, och i april 1955 gifte vi oss. Mary var en gåva från Jehova på så många sätt, och hon hade många fina sidor. Hon var glad oavsett vilket uppdrag hon hade. Hon arbetade hårt, brydde sig verkligen om andra och satte alltid Jehova först i livet. (Matt. 6:33) Vi var i kretstjänsten i tre år innan vi fick börja på Betel 1958.

Jag lärde mig mycket av Mary. När vi hade gift oss bestämde vi oss för att läsa Bibeln tillsammans, ungefär 15 verser varje dag. En av oss läste ett stycke, sedan brukade vi stanna upp och prata om hur vi kunde tillämpa det i vårt liv. Mary berättade ofta saker som hon hade lärt sig under Gileadskolan eller i missionärstjänsten. Jag hade stor användning av det hon berättade när jag skrev tal eller när jag skulle uppmuntra någon syster. (Ords. 25:11)

Min kära fru Mary dog 2013. Som jag längtar efter att få träffa henne i nya världen! Men fram till dess gör jag mitt bästa för att fortsätta lära mig av Jehova och lita helt på honom. (Ords. 3:5, 6) Jag blir så glad och uppmuntrad när jag tänker på allt vi som tjänar Jehova kommer att få göra i nya världen. Vi kommer bland annat att få fortsätta bli undervisade av honom. Jag kan inte tacka honom nog mycket för allt han lärt mig hittills och allt fint han har låtit mig få uppleva!