UNDER många år hävdade bibelkritiker att kung Belsassar, som nämns i bibelboken Daniel, aldrig hade existerat. (Dan. 5:1) Man hade den här uppfattningen därför att arkeologer inte kunde hitta några bevis för att han faktiskt hade funnits. Men det förändrades 1854. Vad hände då?

En brittisk konsul som hette John George Taylor höll på med en utgrävning i nuvarande södra Irak, bland ruinerna efter den forntida staden Ur. Och i ett stort torn hittade han flera lercylindrar. Cylindrarna var ungefär tio centimeter långa, och det var skrivet med kilskrift på dem. På en av cylindrarna fanns en bön om att den babyloniske kungen Nabonid och hans äldste son, Belsassar, skulle få ett långt liv. Kritikerna var tvungna att erkänna att fynden bevisade att Belsassar hade funnits.

Bibeln säger inte bara att Belsassar har funnits, utan att han också var kung. Men kritikerna var skeptiska. Den brittiske vetenskapsmannen William Talbot skrev till exempel på 1800-talet att vissa påstod att ”Bel-sar-ussur [Belsassar] var medregent till sin far Nabonid. Men det finns inga som helst bevis för det.”

Alla tvivel skingrades när ytterligare en cylinder visade att Belsassars far, kung Nabonid, inte bodde i Babylon under flera år. Vem regerade när han inte var på plats i huvudstaden? Encyclopaedia Britannica säger att ”när Nabonid befann sig i ett annat land överlät han tronen och större delen av sin armé till Belsassar”. Så Belsassar var Nabonids medregent i Babylon under den tiden. Arkeologen och språkforskaren Alan Millard skrev att det är helt rimligt att Belsassar kallas för kung i Daniels bok.

Vi som är Jehovas vittnen tycker naturligtvis att de tyngsta bevisen för att Daniels bok är pålitlig och inspirerad av Gud finns i Bibeln. (2 Tim. 3:16)