KÄNNER du någon broder eller syster som har flyttat till ett land där behovet av förkunnare är stort? Sådana vänner kallas ibland för ”need-greaters”. Har du någon gång undrat vad som motiverar dem att tjäna utomlands? Hur förbereder de sig för den här typen av tjänst? Skulle det kunna vara något för dig? Ett bra sätt att räta ut sådana frågetecken är naturligtvis att vända sig till några som har tagit det här steget. Så det ska vi göra nu.

Vad fick dig att börja fundera på att åka utomlands och tjäna där behovet är större? Amy, som nu är i 35-årsåldern, kommer från USA. Hon berättar: ”I många år gick jag och tänkte att jag skulle vilja åka till ett annat land och hjälpa till, men det verkade som att jag aldrig skulle kunna nå det målet.” Vad fick henne att se annorlunda på saken? ”År 2004 frågade ett gift par som var pionjärer i Belize om jag ville komma och hälsa på och göra en pionjärmånad med dem. Så jag gjorde det – och jag bara älskade det! Och ett år senare flyttade jag till Ghana för att hjälpa till som pionjär där.”

Stephanie, som nu är närmare 30 och som också kommer från USA, började för några år sedan granska sina omständigheter. Hon tänkte: ”Jag är frisk och har ingen familj att ta hand om. Jag skulle faktiskt kunna göra mycket mer för Jehova än vad jag gör just nu.” Att hon gjorde en sådan här utvärdering av sin situation hjälpte henne att ta steget att flytta till Ghana och utöka sin tjänst. Filip och Ida, ett medelålders pionjärpar från Danmark, hade alltid drömt om att flytta någonstans där behovet är större. De försökte komma på ett sätt  att förverkliga sin dröm. Filip säger: ”När chansen dök upp var det som att Jehova sa till oss: ’Ta den!’” År 2008 flyttade de till Ghana och blev kvar där i mer än tre år.

Hans och Brook, ett pionjärpar i 30-årsåldern, bor i USA. År 2005 var de engagerade i hjälpinsatserna efter orkanen Katrina. Senare ansökte de om att få ta del i internationell byggverksamhet men fick ingen inbjudan. Hans berättar: ”Sedan hörde vi ett tal på en sammankomst. Där nämndes det att kung David förlikade sig med att det inte var han som skulle få bygga templet och att han därför ändrade sitt mål. Det hjälpte oss att inse att det är helt okej att ändra sina teokratiska mål.” (1 Krön. 17:1–4, 11, 12; 22:5–11) Brook tillägger: ”Jehova ville att vi skulle bulta på en annan dörr.”

De fick höra fantastiska erfarenheter från sina vänner som tjänade i andra länder, och det gjorde att de också ville prova på att vara pionjärer utomlands. År 2012 åkte de till Ghana, och där kunde de hjälpa till i en teckenspråksförsamling i fyra månader. Sedan var de tvungna att återvända till USA, men det de fick vara med om i Ghana gjorde dem mer motiverade att sätta tjänsten främst i sitt liv. På senare tid har de hjälpt till vid bygget av avdelningskontoret i Mikronesien.

Vilka förberedelser gjorde du för att kunna tjäna där behovet är större? Stephanie säger: ”Jag läste vakttornsartiklar som handlade om att tjäna där behovet är större. * Jag berättade också för de äldste i församlingen och för kretstillsyningsmannen och hans hustru att jag ville åka utomlands för att gå i tjänsten. Och framför allt nämnde jag ofta mitt mål i mina böner till Jehova.” Samtidigt såg hon till att leva enkelt, och det gjorde att hon kunde  lägga undan pengar som hon kunde leva av när hon var utomlands.

Hans berättar: ”Vi bad om Jehovas vägledning eftersom vi ville att han skulle visa oss vart vi skulle åka. I våra böner nämnde vi också det datum vi tänkte göra verklighet av våra planer.” De skickade brev till fyra avdelningskontor och fick ett väldigt positivt svar från avdelningskontoret i Ghana. Därför reste de dit och tänkte stanna i två månader. ”Vi tyckte så mycket om att samarbeta med församlingen att vi bestämde oss för att stanna längre”, säger Hans.

George och Adria, ett par som är närmare 40 och kommer från Kanada, tänkte på att Jehova välsignar bra beslut; det räcker inte med bara goda intentioner. Så de tog tydliga steg för att nå sitt mål. De kontaktade en syster som tjänade i Ghana och bombarderade henne med frågor. De skrev också till avdelningskontoren i Kanada och Ghana. Adria säger: ”Vi försökte förenkla vårt liv ännu mer än vi redan hade gjort.” Allt det här ledde till att de kunde flytta till Ghana 2004.

Vilka utmaningar uppstod efter flytten, och hur kunde du hantera dem? Det första Amy fick kämpa med var hemlängtan. ”Allt var så annorlunda än det jag var van vid.” Vad hjälpte henne? ”När jag pratade i telefon med min familj och fick höra hur glada de var över att jag var där och gick i tjänsten hjälpte det mig att fokusera på varför jag  hade flyttat. Längre fram började vi prata med varandra via videosamtal. Eftersom vi kunde se varandra kändes det inte som att de var så långt borta.” Amy berättar också att hon blev vän med en erfaren syster från orten som hjälpte henne att bättre förstå sig på vissa seder. ”Hon blev den som jag kunde vända mig till och fråga när jag inte förstod varför folk reagerade som de gjorde ibland. Hon hjälpte mig att komma underfund med vad jag skulle göra och inte göra, och det gjorde att jag fick större glädje i tjänsten.”

George och Adria berättar att när de precis hade flyttat till Ghana kändes det som att de hade rest tillbaka i tiden. ”I stället för att använda tvättmaskin använde vi hinkar. Och matlagningen verkade ta tio gånger längre tid än vi var vana vid”, säger Adria. ”Men med tiden blev de något kluriga situationerna bara nya erfarenheter.” Brook säger: ”Trots att vi som pionjärer möter en del hinder, så har vi ett meningsfullt liv. När vi lägger ihop alla de fina erfarenheter som vi har haft bildar de en vacker bukett av värdefulla minnen.”

Varför rekommenderar du den här typen av tjänst till andra? ”Det är underbart att predika på ett distrikt där människor är så ivriga att få lära sig sanningen att de vill att man ska studera med dem varje dag”, säger Stephanie. ”Att flytta för att hjälpa till på ett behovsdistrikt är bland det bästa jag någonsin gjort!” År 2014 gifte sig Stephanie med Aaron, och nu är de på avdelningskontoret i Ghana.

”Det är en jättebra erfarenhet”, säger Christine, en pionjär i 30-årsåldern som kommer från Tyskland. Innan hon flyttade till Ghana var hon pionjär i Bolivia. Hon fortsätter: ”Eftersom jag är så långt borta från min familj vänder jag mig alltid till Jehova för att få hjälp. Han är mer verklig för mig nu än han någonsin varit tidigare. Jag får också uppleva den fantastiska enhet som råder bland Jehovas folk. Den här tjänsten har gett mig ett rikare liv.” Christine gifte sig nyligen med Gideon, och tillsammans fortsätter de att tjäna i Ghana.

Filip och Ida berättar vad de gjorde för att hjälpa dem som de studerar Bibeln med att göra framsteg. ”I början ledde vi minst 15 bibelstudier, men sedan begränsade vi oss till 10 för att kunna göra ett grundligare arbete.” Fick de som de studerade med nytta av det? Filip berättar: ”Jag studerade med en ung man som heter Michael. Han kunde studera varje dag och förberedde sig så noga att vi studerade ut Vad lär Bibeln? på en månad. Sedan började han som odöpt förkunnare. Första gången Michael skulle gå i tjänsten frågade han mig: ’Kan du hjälpa mig med mina bibelstudier?’ Jag såg överraskat på honom, så han förklarade att han hade startat tre studier och behövde hjälp att leda dem.” Tänk, behovet av undervisare är så stort att till och med de som själva studerar undervisar andra!

Amy berättar att hon snart upptäckte ett stort behov: ”Kort efter att jag hade kommit till Ghana gick vi i tjänsten i en liten by och sökte efter döva personer. I den här lilla byn hittade vi inte bara en döv person, utan åtta!” Sedan dess har Amy gift sig med Eric, och tillsammans tjänar de som specialpionjärer. De tillhör en teckenspråksförsamling och hjälper några av de mer än 300 döva förkunnare och intresserade personer som finns i landet. Och George och Adria fick under sin tid i Ghana en bra inblick i hur missionärslivet ser ut. Så gissa om de blev glada när de fick en inbjudan till Gileadskolans 126:e klass. Nu är de missionärer i Moçambique.

Det är verkligen rörande att se så många vänner från olika länder samarbeta med bröderna och systrarna i Ghana för att samla in skörden. (Joh. 4:35) Varje vecka är det i genomsnitt 120 personer som blir döpta i det här landet. Precis som de 17 förkunnare som flyttat till Ghana för att hjälpa till finns det tusentals vittnen över hela världen som ”erbjuder sig villigt”, eftersom de älskar Jehova. De tjänar i områden där behovet av förkunnare är extra stort. De här villiga arbetarna måste verkligen glädja Jehovas hjärta! (Ps. 110:3; Ords. 27:11)