DET lät som en trumpetstöt: ”Vakna upp, Britannien!” (Informationer * för december 1937, London-utgåvan) Och den rättframma underrubriken löd: ”Ingen påfallande ökning på tio år.” Detta faktum bekräftades av en tjänsterapport på framsidan som sträckte sig över tioårsperioden 1928–1937.

Varför hade vännerna i Storbritannien tappat farten i tjänsten? Församlingarna hade tydligen fastnat i gamla hjulspår och fortsatt i samma lunk som de kommit in i flera år tidigare. Dessutom hade avdelningskontoret kommit fram till att distriktet bara räckte till omkring 200 pionjärer, och de arbetade på avlägsna platser i stället för tillsammans med församlingarna. Så avdelningskontoret hade sagt till dem som ville bli pionjärer att det inte fanns något behov i Storbritannien och uppmanat dem att söka sig till andra länder i Europa. Berömvärt nog åkte en strid ström av pionjärer till andra länder, till exempel Frankrike, trots att de kunde väldigt lite, eller ingenting, av språket.

Artikeln i Informationer som nämndes i inledningen satte upp ett sporrande mål för 1938: En miljon timmar! Målet skulle lätt kunna nås om förkunnarna använde 15 timmar och pionjärerna 110 timmar per månad i tjänsten. Det fanns bland annat förslag på hur man kunde organisera tjänstegrupper, gå femtimmarsdagar och inrikta sig på att göra återbesök, särskilt på kvällarna mitt i veckan.

Många tyckte att detta nya fokus på tjänsten var spännande. ”Huvudkontoret skickade en signal om att det var dags att sätta fart, något som de flesta av oss hade längtat efter och som snabbt gav fina resultat”, berättade Hilda Padgett. * Syster E. F. Wallis skrev: ”Förslaget att använda en femtimmarsdag i arbetet, det var storartat! Vilken större glädje kan väl finnas än att få bruka hela dagar i Herrens tjänst? ... När vi återvänder hem ... [är vi] kanhända trötta, men glada. Var säker på det!” En ung broder som hette Stephen Miller kände att det brådskade och hörsammade signalen. Han ville passa på medan han hade möjligheten! Han mindes att cykelgrupper var ute i tjänsten långa dagar, och på sommarkvällarna spelade man upp inspelade tal. Vännerna tog ivrigt del i informationståg med plakat och gick i gatutjänst med tidskrifterna.

I Informationer fanns dessutom följande vädjan: ”Vi behöver en här på 1 000 pionjärer.” Nya riktlinjer för distrikten innebar att pionjärer inte längre skulle arbeta ensamma. De skulle i stället samarbeta med församlingarna för att stötta och bygga upp dem. ”Många bröder ryckte upp sig och insåg att de behövde bli pionjärer”, påminner sig  Joyce Ellis (född Barber). Hon säger: ”Även om jag bara var 13 då, var det ju det här jag ville göra. Jag ville bli pionjär.” Hon nådde sitt mål i juli 1940, när hon var 15. Peter, som senare gifte sig med Joyce, hörde ”trumpetstöten”, och det fick honom att ”börja fundera på pionjärtjänsten”. I juni 1940, när han var 17, cyklade han över 10 mil till Scarborough för att börja på sitt nya pionjärdistrikt.

Cyril och Kitty Johnsons erfarenhet var typisk för de här nya och självuppoffrande pionjärerna. De bestämde sig för att sälja sitt hem och sina ägodelar för att kunna satsa på heltidstjänsten. Cyril sa upp sig från sitt arbete, och inom en månad var de redo att börja som pionjärer. Han berättade: ”Vi kände att vi tog rätt beslut. Vi gjorde det frivilligt och med glädje.”

Antalet pionjärer ökade markant, så ansvariga bröder övervägde olika sätt att understödja den här växande hären rent praktiskt. Jim Carr, som var zontjänare (nu kallad kretstillsyningsman) 1938, följde förslaget att upprätta pionjärhem i en del städer. Grupper av pionjärer uppmuntrades att bo under samma tak och samarbeta och på så sätt hålla nere kostnaderna. I Sheffield hyrde man ett stort hus, som en ansvarig broder fick tillsynen över. Församlingen på platsen bidrog med pengar och möbler. Jim berättade: ”Alla gjorde sitt bästa för att det skulle fungera.” Det var tio flitiga pionjärer som bodde där, och de hade goda andliga rutiner. ”Pionjärerna gick igenom dagens text vid frukostbordet varje morgon”, och ”varje dag åkte de till sina distrikt på olika håll i staden”.

Både förkunnare och pionjärer tog uppmaningen till hjärtat, och målet för 1938 på en miljon timmar nåddes. Rapporter visar faktiskt en ökning inom alla områden av tjänst på fältet. Under en femårsperiod tredubblades nästan förkunnarantalet i Storbritannien. Att fokus återigen lades på tjänsten stärkte Jehovas folk och hjälpte dem att möta de svåra krigsår som låg framför dem.

Nu när Guds krig vid Harmageddon snabbt närmar sig växer återigen skaran av pionjärer i Storbritannien. Under de senaste tio åren har antalet pionjärer ökat gång på gång, och i oktober 2015 var antalet uppe i 13 224. Och en sak är de här pionjärerna säkra på: Att satsa på ett liv i heltidstjänsten är bland det bästa man kan göra!