Må alla förkunna Jehovas härlighet

”Tillskriv Jehova härlighet och styrka. Tillskriv Jehova den härlighet som tillhör hans namn.” (PSALM 96:7, 8)

1, 2. Hur lovprisas Jehova, och vilka uppmanas att instämma?

DAVID, Isais son, växte upp som herdepojke i närheten av Betlehem. Tänk så ofta han måste ha spanat upp mot den omätliga stjärnbeströdda himlen i nattens stillhet, då han vaktade sin fars fårhjordar på ensligt belägna betesmarker! Utan tvivel återkallades sådana livfulla intryck i hans sinne då han, inspirerad av Guds heliga ande, diktade och sjöng de vackra orden i Psalm 19: ”Himlarna förkunnar Guds härlighet; och om hans händers verk berättar utsträckningen. Över hela jorden har deras mätlina gått ut och till det fruktbara landets yttersta ända deras uttalanden.” (Psalm 19:1, 4)

² Utan tal, utan ord, utan röst förkunnar Jehovas vördnadsbjudande skapade himmel hans härlighet dag efter dag, natt efter natt. Skapelsen upphör aldrig att förkunna Guds härlighet, och man inser sin litenhet när man begrundar detta tysta vittnesbörd som går ut över ”hela jorden” för att alla dess invånare skall se det. Men skapelsens tysta vittnesbörd är inte tillräckligt. Trogna människor uppmanas att instämma med hörbar röst. En psalmist, vars namn inte är nämnt, riktade sig till trogna tillbedjare med följande inspirerade ord: ”Tillskriv Jehova härlighet och styrka. Tillskriv Jehova den härlighet som tillhör hans namn.” (Psalm 96:7, 8) De som har en nära relation till Jehova gläder sig över att följa den här uppmaningen. Men vad är inbegripet i att tillskriva Gud härlighet?

3. Varför tillskriver människor Gud härlighet?

³ Det krävs mer än enbart ord. Israeliterna på Jesajas tid förhärligade Gud med läpparna, men de flesta var inte uppriktiga. Genom Jesaja sade Jehova: ”Detta folk har närmat sig med sin mun och de har förhärligat mig blott med sina läppar och de har avlägsnat sitt hjärta långt bort från mig.” (Jesaja 29:13) All lovprisning som uttalades av sådana personer var meningslös. För att vara meningsfull måste lovprisningen komma från ett hjärta som är fyllt av kärlek till Jehova och från ett  uppriktigt erkännande av hans unika härlighet. Jehova ensam är Skaparen. Han är den Allsmäktige, den rättvise – kärleken personifierad. Han är upphovet till vår räddning och är den rättmätige Suveränen som varje levande varelse i himlen och på jorden är skyldig att underordna sig. (Uppenbarelseboken 4:11; 19:1) Om vi verkligen tror på detta, låt oss då förhärliga honom av allt vårt hjärta.

4. Vilka anvisningar gav Jesus beträffande hur vi skall förhärliga Gud, och hur kan vi följa dem?

⁴ Jesus Kristus förklarade för oss hur vi skall förhärliga Gud. Han sade: ”Min Fader förhärligas däri att ni håller i med att bära riklig frukt och visar er vara mina lärjungar.” (Johannes 15:8) Hur bär vi riklig frukt? För det första genom att helhjärtat ta del i predikandet av de ”goda nyheterna om kungariket” och alltså förena oss med allt skapat i att ”berätta” om Guds ”osynliga egenskaper”. (Matteus 24:14; Romarna 1:20) Dessutom har vi alla – direkt eller indirekt – del i att göra nya lärjungar som ökar lovprisningen av Jehova Gud. För det andra uppodlar vi den frukt som den heliga anden frambringar hos oss och strävar efter att efterlikna Jehova Guds enastående egenskaper. (Galaterna 5:22, 23; Efesierna 5:1; Kolosserna 3:10) Ett resultat av detta är att vårt dagliga uppförande förhärligar Gud.

”Till hela jorden”

5. Förklara hur Paulus betonade de kristnas ansvar att förhärliga Gud genom att tala med andra om sin tro.

⁵ I sitt brev till romarna betonade Paulus de kristnas ansvar att förhärliga Gud genom att tala med andra om sin tro. Ett viktigt tema i Romarbrevet är att bara de som utövar tro på Jesus Kristus kan bli räddade. I kapitel 10 i sitt brev visade Paulus att det köttsliga Israel på den tiden fortfarande sökte uppnå en rättfärdig ställning genom att följa den mosaiska lagen, trots att ”Kristus ... [var] slutet på Lagen”. Paulus säger vidare: ”Om du offentligt bekänner det ’ordet i din egen mun’, att Jesus är Herre, och i ditt hjärta utövar tro på att Gud uppväckte honom från de döda, skall du bli räddad.” Från och med då har det inte varit någon ”åtskillnad mellan jude och grek, ty över alla är samme Herre, som är rik för alla som anropar honom. Ty ’var och en som anropar Jehovas namn skall bli räddad’.” (Romarna 10:4, 9–13)

6. Hur tillämpade Paulus Psalm 19:4?

⁶ Sedan frågar Paulus helt logiskt: ”Hur skall de anropa honom som de inte har satt tro till? Och hur skall de sätta tro till honom som de inte har hört något om? Och hur skall de höra utan att någon predikar?” (Romarna 10:14) Om Israel säger Paulus: ”Det var ... inte alla som lydde de goda nyheterna.” Varför lydde inte Israel? De saknade tro – det var inte brist på tillfälle. Paulus visar detta genom att citera Psalm 19:4 och tillämpa detta på det kristna predikoverket i stället för på skapelsens tysta vittnesbörd. Han säger: ”Jo visst: ’till hela jorden har ljudet från dem gått ut och till den bebodda jordens yttersta ändar deras uttalanden’.” (Romarna 10:16, 18) Ja, precis som den livlösa skapelsen förhärligar Jehova, predikade det första århundradets kristna de goda nyheterna om räddning överallt och lovprisade på så sätt Gud över ”hela jorden”. I sitt brev till kolosserna beskrev Paulus också vilken omfattande spridning de goda nyheterna hade fått. Han sade att de goda nyheterna hade blivit predikade ”i hela skapelsen under himlen”. (Kolosserna 1:23)

 Nitiska vittnen

7. Vilket ansvar har de kristna enligt Jesus?

⁷ Det är troligt att Paulus skrev sitt brev till kolosserna omkring 27 år efter Jesu Kristi död. Hur kunde predikandet ha spritt sig så långt som till Kolossai på så relativt kort tid? Det berodde på att de kristna under det första århundradet var nitiska, och Jehova välsignade deras nit. Jesus förutsade att hans efterföljare skulle vara aktiva som predikare, när han sade: ”De goda nyheterna måste först predikas i alla nationerna.” (Markus 13:10) Till denna profetia fogade Jesus den befallning som vi finner i de sista verserna i Matteus evangelium: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn och lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” (Matteus 28:19, 20) Kort efter Jesu himmelsfärd började hans efterföljare uppfylla dessa ord.

8, 9. Hur reagerade de kristna, enligt Apostlagärningarna, på Jesu befallningar?

⁸ Det första som Jesu lojala efterföljare gjorde efter den heliga andens utgjutande vid pingsten år 33 v.t. var att gå ut och predika och berätta för folkskarorna i Jerusalem ”om Guds storslagna gärningar”. Deras predikande var mycket effektivt, och ”omkring tre tusen själar” blev döpta. Lärjungarna fortsatte att nitiskt lovprisa Gud offentligt och fick goda resultat. (Apostlagärningarna 2:4, 11, 41, 46, 47)

⁹ Det som dessa kristna gjorde blev snart uppmärksammat av de religiösa ledarna. De blev oroade av Petrus och Johannes rättframhet och befallde de två apostlarna att sluta upp att predika. Apostlarna svarade: ”Vi ... kan inte sluta upp med att tala om de ting vi har sett och hört.” Sedan Petrus och Johannes blivit hotade och frisläppta, återvände de till sina bröder, och alla förenade sig i bön till Jehova. De bad modigt Jehova: ”Förunna dina slavar att fortsätta med att tala ditt ord med all dristighet.” (Apostlagärningarna 4:13, 20, 29)

10. Vilket motstånd började visa sig, och hur reagerade de sanna kristna?

¹⁰ Denna bön var i överensstämmelse med Jehovas vilja, vilket blev uppenbart lite längre fram. Apostlarna greps och blev sedan mirakulöst befriade av en ängel. Ängeln sade till dem: ”Ge er av och fortsätt, sedan ni ställt er i templet, att tala till folket alla de ord som gäller detta liv.” (Apostlagärningarna 5:18–20) På grund av att apostlarna lydde fortsatte Jehova att välsigna dem. Därför heter det: ”Varje dag fortsatte de utan uppehåll att i templet  och från hus till hus undervisa och förkunna de goda nyheterna om Kristus, Jesus.” (Apostlagärningarna 5:42) Det är tydligt att hårt motstånd inte alls kunde hindra Jesu efterföljare från att offentligt tillskriva Gud härlighet.

11. Vilken inställning hade de första kristna till predikoverket?

¹¹ Inom kort blev Stefanus gripen och stenad till döds. Mordet på honom utlöste hätsk förföljelse i Jerusalem, och alla lärjungarna utom apostlarna tvingades bort från Jerusalem. Blev de modfällda på grund av förföljelsen? Absolut inte. Vi läser: ”De som hade blivit kringspridda gick ... igenom landet och förkunnade ordets goda nyheter.” (Apostlagärningarna 8:1, 4) Denna nitälskan för förkunnandet av Guds härlighet kom till synes gång på gång. I Apostlagärningarna, kapitel 9, läser vi att fariséen Saul från Tarsos, när han var på väg till Damaskus för att där sätta i gång förföljelse av Jesu lärjungar, såg en syn av Jesus och blev slagen med blindhet. I Damaskus botade Ananias mirakulöst Sauls blindhet. Vad var det första som Saul – senare känd som aposteln Paulus – gjorde? Skildringen lyder: ”Genast började han i synagogorna predika Jesus, att denne är Guds Son.” (Apostlagärningarna 9:20)

Alla predikade

12, 13. a) Vad är enligt historiker värt att lägga märke till om den första kristna församlingen? b) Hur är Apostlagärningarna och Paulus ord i samstämmighet med historikers uttalanden?

¹² Det är allmänt känt att alla i den första kristna församlingen tog del i predikandet. Om de kristna på den tiden skriver Philip Schaff: ”Varje församling var ett missionssällskap och varje kristen troende en missionär.” (History of the Christian Church) I en bok om lekmännens ärofulla förkunnande förklarar W. S. Williams: ”Det finns mycket som talar för att alla kristna i den äldsta kristna kyrkan, särskilt de som hade den karismatiska gåvan [andens gåvor], predikade evangeliet.” (The Glorious Ministry of the Laity) Han hävdar också följande: ”Jesus Kristus avsåg aldrig att predikandet skulle vara ett privilegium enbart för vissa klasser.” En forntida fiende till kristendomen, Celsus, skrev till och med: ”Ullarbetare, skomakare, garvare, de mest obildade och bondaktiga människor är ivriga förkunnare av evangeliet.”

¹³ Att de här uttalandena är riktiga kan vi se i skildringen i Apostlagärningarna. Vid pingsten år 33 v.t., efter utgjutandet av den heliga anden, förkunnade alla lärjungarna, män och kvinnor, offentligt Guds underbara gärningar. Efter den förföljelse som utbröt efter mordet på Stefanus förkunnade alla kristna som blivit kringspridda de goda nyheterna vida omkring. Omkring 28 år senare skrev Paulus till alla kristna hebréer, inte enbart till en liten prästklass, när han sade: ”Låt oss alltid genom honom frambära till Gud ett lovprisningens offer, det vill säga frukten av läppar som offentligt bekänner hans namn.” (Hebréerna 13:15) Paulus beskrev sin egen syn på predikoverket med orden: ”Om jag nu förkunnar de goda nyheterna, är det ingen orsak till självberöm för mig, det är mig nämligen pålagt som ett tvång. Ja, ve mig, om jag inte förkunnade de goda nyheterna!” (1 Korinthierna 9:16) Det är tydligt att alla trogna kristna under det första århundradet kände det på samma sätt.

14. Vilket samband råder mellan tro och predikande?

¹⁴ En sann kristen måste helt enkelt ta del i predikoverket, eftersom det är oskiljaktigt förbundet med tron. Paulus sade: ”Med hjärtat utövar man tro till rättfärdighet, men med munnen avger man offentlig bekännelse till räddning.” (Romarna 10:10) Är det bara en liten grupp i församlingen – till exempel en prästklass – som utövar tro och därför har ansvaret att predika? Naturligtvis inte! Alla sanna kristna uppodlar en levande tro på Herren  Jesus Kristus och drivs att offentligt förkunna denna tro för andra. I annat fall är deras tro död. (Jakob 2:26) Eftersom alla lojala kristna under det första århundradet visade sin tro på detta sätt, hördes ett starkt rop av lovprisning av Jehovas namn.

15, 16. Ge exempel som visar att predikoverket gick framåt trots problem.

¹⁵ Under det första århundradet välsignade Jehova sitt folk med tillväxt trots problem i församlingen och utanför den. I Apostlagärningarna, kapitel 6, läser vi till exempel om en tvist mellan hebreisktalande och grekisktalande omvända. Problemet löstes av apostlarna. Som ett resultat kan vi läsa: ”Guds ord [fortsatte] att växa till, och antalet lärjungar fortsatte att öka mycket i Jerusalem; och en stor skara präster började vara lydiga mot tron.” (Apostlagärningarna 6:7)

¹⁶ Längre fram uppstod politiska spänningar mellan kung Herodes Agrippa i Judeen och folket i Tyros och Sidon. Invånarna i de här städerna gjorde smickrande fredstrevare, och till svar höll Herodes ett offentligt tal. Den församlade folkskaran började ropa: ”En guds röst och inte en människas!” I samma ögonblick slog Jehovas ängel Herodes Agrippa, och han dog ”därför att han inte gav Gud äran”. (Apostlagärningarna 12:20–23) Vilken chock för dem som satte sitt hopp till jordiska härskare! (Psalm 146:3, 4) De kristna fortsatte emellertid att förhärliga Jehova. Följaktligen fortsatte ”Jehovas ord ... att växa till och utbreda sig”, trots sådan politisk instabilitet. (Apostlagärningarna 12:24)

Då och nu

17. I att göra vad förenade sig ett växande antal människor under det första århundradet?

¹⁷ Ja, den världsvida kristna församlingen under det första århundradet bestod av nitiska, verksamma lovprisare av Jehova Gud. Alla lojala kristna tog del i att sprida de goda nyheterna. När de träffade mottagliga personer, lärde de dessa, alldeles som Jesus sagt, att rätta sig efter allt det som han befallt. (Matteus 28:19, 20) Resultatet blev att församlingen växte, och fler och fler gjorde som forntidens kung David genom att de började lovprisa Jehova. Alla upprepade de inspirerade orden: ”Jag prisar dig, o Jehova, min Gud, av allt mitt hjärta, och jag skall förhärliga ditt namn till obestämd tid, ty din kärleksfulla omtanke är stor mot mig.” (Psalm 86:12, 13)

18. a) Vilken skillnad kan man se mellan den kristna församlingen under det första århundradet och kristenheten i vår tid? b) Vad kommer att tas upp i nästa artikel?

¹⁸ Med tanke på detta är några ord av teologiprofessorn Allison A. Trites tankeväckande. Han jämförde den nutida kristenheten med kristendomen under det första århundradet och sade: ”Kyrkorna i vår tid växer vanligen genom biologisk tillväxt (när barnen i en familj i en kyrka på orten bekänner sin tro) eller genom överflyttning (när en nykomling flyttar sitt medlemskap från en kyrka till en annan). Den tillväxt som omtalas i Apostlagärningarna var däremot tillväxt genom omvändelse, eftersom kyrkan var i början av sin verksamhet.” Betyder detta att den sanna kristendomen inte längre växer på det sätt som Jesus sade att den skulle göra? Naturligtvis inte. Sanna kristna i vår tid är precis lika nitiska som de kristna under det första århundradet i att offentligt lovprisa Gud. I nästa artikel kommer vi att se att det är så.

Kan du förklara?

• På vilka sätt förhärligar vi Gud?

• Vilken tillämpning av Psalm 19:4 gjorde Paulus?

• Vilket samband råder mellan tro och predikande?

• Vad är värt att lägga märke till angående den kristna församlingen under det första århundradet?

[Frågor]

[Bild på sidorna 8, 9]

Himlarna vittnar oupphörligt om Jehovas härlighet

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från Anglo-Australian Observatory. Foto: David Malin

[Bilder på sidan 10]

Det råder ett nära samband mellan predikoverket och bönen