”Den kloke aktar på sina steg”

DEN kloke är skärpt och kan lösa problem. Han har gott omdöme, skarp iakttagelseförmåga och är förståndig och vis. Han är varken svekfull eller beräknande. ”Var och en som är klok handlar med kunskap”, sägs det i Ordspråksboken 13:16. Ja, klokhet är en tilltalande egenskap.

Hur kan vi i det dagliga livet visa prov på klokhet? Hur kommer denna egenskap till uttryck i de val vi gör, i vårt sätt att behandla andra och reagera för olika situationer? Vilka belöningar får den kloke, och vilka olyckor undviker han? I Ordspråksboken 14:12–25 ger kung Salomo i det forntida Israel praktiska svar på dessa frågor. *

Gör förståndiga val

För att kunna göra förståndiga val och få framgång i livet måste man kunna skilja mellan rätt och orätt. Men Bibeln varnar: ”En väg kan tyckas vara rätt i en mans ögon – dess slut är dock dödens vägar.” (Ordspråksboken 14:12) Därför måste vi lära oss att kunna skilja mellan det som verkligen är rätt och det som endast förefaller att vara det. Uttrycket ”dödens vägar” tyder på att det finns många sådana bedrägliga vägar. Låt oss se på några områden som vi bör vara medvetna om och undvika.

De rika och berömda i världen betraktas ofta som respektabla och beundransvärda människor. Att de har framgång socialt och ekonomiskt kan få det att verka som om deras handlingssätt är rätt. Men vad är det då för metoder som många av dessa personer använder för att vinna rikedom eller ryktbarhet? Är deras vägar alltid rätta och moraliska? Och vad skall man säga om dem som visar en beundransvärd nitälskan för sin religiösa tro? Bevisar deras uppriktighet egentligen att deras tro är rätt? (Romarna 10:2, 3)

Självbedrägeri kan också få en väg att verka vara rätt och riktig. Om vi grundar våra beslut på vad vi personligen tycker är rätt, då litar vi på vårt hjärta, en mycket förrädisk vägvisare. (Jeremia 17:9) Ett samvete som inte är upplyst eller övat kan få oss att tro att ett felaktigt handlingssätt är rätt och riktigt. Vad kommer då att hjälpa oss att välja rätt väg?

För att få vår ”uppfattningsförmåga övad till att skilja mellan rätt och orätt” måste vi flitigt studera de djupare sanningarna i Guds ord. Vi måste också öva vår uppfattningsförmåga ”genom användning”, dvs. genom att tillämpa Bibelns principer. (Hebréerna 5:14) Vi måste se till att inte komma in på en väg som bara verkar vara rätt och därigenom komma bort från den smala ”väg som leder till liv”. (Matteus 7:13, 14)

När ”hjärtat” kan ”känna smärta”

Kan vi vara lyckliga om vi saknar sinnesfrid? Kan skratt och uppsluppenhet lindra djupt rotad smärta? Är det klokt att dränka känslor av nedstämdhet i alkohol, försöka  bli av med dem genom att missbruka droger eller genom att leva ett utsvävande liv? Svaret är nej. ”Även under skratt kan hjärtat känna smärta”, säger den vise kungen. (Ordspråksboken 14:13a)

Skratt kan dölja smärtan, men det kan inte avlägsna den. ”För allt finns det en bestämd tid”, säger Bibeln. Ja, det finns ”en tid att gråta och en tid att skratta; en tid att hålla klagan och en tid att dansa omkring”. (Predikaren 3:1, 4) Om nedstämdheten håller i sig måste vi söka komma över den och om så behövs söka ”skicklig ledning”. (Ordspråksboken 24:6) * Värdet av skratt och förlustelse är förhållandevis litet. Salomo varnar för orätta former av förlustelser och för mycket nöjen, när han säger: ”Glädjen slutar i bedrövelse.” (Ordspråksboken 14:13b)

Hur mättas den trolöse och den gode?

”Den som har ett trolöst hjärta mättas av sina egna vägar”, fortsätter Israels kung, ”och den gode mannen av sina handlingar.” (Ordspråksboken 14:14) Hur mättas den trolöse och den gode av resultatet av sina handlingar?

Eftersom en som är trolös saknar tro, är han inte intresserad av att göra det som är rätt i Jehova Guds ögon eller att avlägga räkenskap inför honom. (1 Petrus 4:3–5) En sådan person är nöjd med resultatet av sin materialistiska livsstil. (Psalm 144:11–15a) Den gode är däremot intresserad av andliga ting. Han följer Guds rättfärdiga normer i allt han gör och mättas av resultatet av att ha Jehova som sin Gud och den ojämförliga glädje han får av att tjäna honom, den högste Guden. (Psalm 144:15b)

Tro inte ”varje ord”

Salomo jämför den oerfarnes och den klokes handlingssätt, när han säger: ”Den oerfarne tror varje ord, men den kloke aktar på sina steg.” (Ordspråksboken 14:15) Den kloke är inte lättrogen. I stället för att tro allt han hör eller låta andra tänka åt honom aktar han på sina steg. Efter att ha samlat in alla tillgängliga fakta handlar han med kunskap.

 Ta till exempel frågan: Finns det en Gud? Den oerfarne är böjd att instämma i det som är populärt och det som framträdande personer tror på. Den kloke tar sig däremot tid till att undersöka fakta. Han begrundar sådana bibelställen som Romarna 1:20 och Hebréerna 3:4. En klok person tror inte heller det som sägs i andliga frågor bara därför att det sägs av religiösa ledare. Han prövar ”de inspirerade uttalandena för att se om de kommer från Gud”. (1 Johannes 4:1)

Det är verkligen förståndigt att lyda rådet att inte tro ”varje ord”! Detta är i synnerhet något som de måste tänka på som har fått i uppgift att ge råd åt andra i den kristna församlingen. Den som ger råd måste ha en klar bild av situationen. Han måste lyssna noga och samla fakta från alla sidor för att de råd han ger inte skall vara felaktiga eller partiska. (Ordspråksboken 18:13; 29:20)

”Den man som har tankeförmåga blir hatad”

Israels vise kung pekar nu på ännu en skillnad mellan den vise och den dåraktige, när han säger: ”Den vise fruktar och vänder sig bort från det onda, men den enfaldige blir förgrymmad och självsäker. Den som är snar till vrede handlar dåraktigt, men den man som har tankeförmåga blir hatad.” (Ordspråksboken 14:16, 17)

Den vise fruktar följderna av att följa en felaktig kurs. Därför är han försiktig och uppskattar alla råd som kan hjälpa honom att undvika det onda. Men den enfaldige känner ingen sådan fruktan. Eftersom han är självsäker struntar han övermodigt i andras råd. Och eftersom han är benägen att bli förgrymmad, handlar han dåraktigt. Men hur kommer det sig att en man med tankeförmåga blir föremål för hat?

Det ord i grundtexten som översatts med ”tankeförmåga” kan förstås på två sätt. I positiv bemärkelse kan det beteckna urskillning eller intelligens. (Ordspråksboken 1:4; 2:11; 3:21) Men i negativ bemärkelse kan det avse ränksmideri eller ett ont tänkesätt. (Psalm 37:7; Ordspråksboken 12:2; 24:8)

Om uttrycket ”den man som har tankeförmåga” avser en ond ränksmidare, så är det inte svårt att förstå varför en sådan person blir hatad. Men är det inte också sant att en man som har urskillning kan bli hatad av dem som saknar den egenskapen? De som genom att göra bruk av sin tankeförmåga väljer att ”inte [vara] någon del av världen” blir hatade av den. (Johannes 15:19) Kristna ungdomar som använder sin tankeförmåga och motstår osunt kamrattryck för att inte handla orätt blir hånade och förlöjligade. Det är ett faktum att sanna tillbedjare blir hatade av världen, som ligger i Satan, Djävulens, våld. (1 Johannes 5:19)

”De onda måste böja sig ner”

De kloka skiljer sig från de oerfarna på ännu ett sätt. ”De oerfarna får dårskap i arv, men de kloka bär kunskap som huvudprydnad.” (Ordspråksboken 14:18) Eftersom en oerfaren person saknar urskillning, väljer han det som är dåraktigt. Det blir ett levnadssätt. Men kunskap pryder den kloke, precis som en krona ärar en kung.

”De onda måste böja sig ner för de goda, de gudlösa vid den rättfärdiges portar”, säger den vise kungen. (Ordspråksboken 14:19) De goda kommer med andra ord till sist att segra över de onda. Tänk på den numerära ökning och den bättre livsstil som Guds folk nu har. Vissa motståndare kommer att ”böja sig ner” för Jehovas symboliska himmelska kvinna, representerad av den med anden smorda kvarlevan på jorden, när de ser hur välsignade Jehovas tjänare är. Senast vid Harmageddon kommer dessa motståndare att tvingas erkänna att den jordiska delen av  Guds organisation verkligen representerar den himmelska delen. (Jesaja 60:1, 14; Galaterna 6:16; Uppenbarelseboken 16:14, 16)

Att visa ”de nödställda ynnest”

Efter att ha iakttagit den mänskliga naturen säger Salomo: ”Den fattige blir hatad till och med av sina närmaste, men den rikes vänner är många.” (Ordspråksboken 14:20) Detta är verkligen sant om ofullkomliga människor! På grund av själviskhet vill man gärna favorisera de rika framför de fattiga. En rik person kan ha många vänner, men de är lika opålitliga som hans rikedom. Bör vi därför inte undvika att skaffa oss vänner genom pengar eller smicker?

Men tänk om en ärlig självrannsakan skulle avslöja att vi fjäskar för de rika och ser ner på de fattiga? Vi måste inse att en sådan favorisering fördöms i Bibeln, där det sägs: ”Den som föraktar sin medmänniska syndar, men lycklig är den som visar de nödställda ynnest.” (Ordspråksboken 14:21)

Vi bör visa omtanke om dem som har det svårt. (Jakob 1:27) Hur kan vi göra det? Genom att ge dem av ”den här världens medel att uppehålla livet”, vilket kan inbegripa pengar, mat, tak över huvudet, kläder och personlig uppmärksamhet. (1 Johannes 3:17) Lycklig är den som visar sådana personer ynnest, eftersom ”det är lyckligare att ge än att få”. (Apostlagärningarna 20:35)

Hur går det för dem?

Principen ”vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda” är tillämplig på både den kloke och den dåraktige. (Galaterna 6:7) Den förre gör det som är gott, och den senare tänker ut det som är ont. ”Kommer inte de som tänker ut ont att fara vilse?” frågar den vise kungen. Svaret är ja, de far ”vilse”. ”Men de som tänker ut gott finner kärleksfull omtanke och sannfärdighet.” (Ordspråksboken 14:22) De som gör gott möter andras välvilja och Guds kärleksfulla omtanke.

Salomo förknippar framgång med hårt arbete och misslyckande med mycket prat och lite handling, när han säger: ”Av allt slags möda kommer vinning, men läpparnas ord leder bara till armod.” (Ordspråksboken 14:23) Den här principen är verkligen tillämplig på våra strävanden i andligt avseende. När vi arbetar hårt i den kristna tjänsten, får vi skörda belöningen att göra många andra bekanta med Guds ords livräddande sanning. Det skänker glädje och tillfredsställelse att vi troget utför de teokratiska uppdrag vi kan få.

”De visas krona är deras rikedom; de enfaldigas dårskap är och förblir dårskap”, läser vi i Ordspråksboken 14:24. Detta kan betyda att den vishet som en vis person strävar efter att uppnå är hans rikedom, eller krona, som kröner, eller smyckar, honom. Den enfaldiges vinning är däremot enbart dårskap. Enligt ett uppslagsverk skulle detta ordspråk också kunna antyda att ”rikedom är en prydnad för dem som brukar den väl ... [medan däremot] dårar enbart har sin dårskap”. Hur det än är med det, så går det bättre för den vise än för den enfaldige.

”Ett sannfärdigt vittne befriar själar”, säger Israels kung, ”men ett svekfullt vittne slungar ut lögner.” (Ordspråksboken 14:25) Detta kan helt visst vara sant i ett rättsligt sammanhang, men tänk på vad det kan innebära i vår tjänst. I vårt arbete med att predika om Guds kungarike och att göra lärjungar ingår att vittna om sanningen i Guds ord. Det vittnandet befriar uppriktiga människor från falsk religion och räddar liv. Genom att vi ständigt ger akt på oss själva och vår undervisning kommer vi att rädda både oss själva och dem som lyssnar till oss. (1 Timoteus 4:16) Låt oss, när vi fortsätter att göra detta, vara vakna för att visa klokhet i alla sidor av livet.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 18]

För att kunna skilja mellan rätt och orätt måste vi flitigt studera de djupare sanningarna

[Bild på sidan 18]

Är en materialistisk livsstil verkligt tillfredsställande?