Frågor från läsekretsen

I Första Moseboken 6:3 står det: ”Min ande skall inte verka gentemot människan till oöverskådlig tid, ty hon är bara kött. Därför skall hennes dagar uppgå till 120 år.” Begränsade Jehova människans livslängd till 120 år, och predikade Noa om den stora översvämningen under en så lång tidsperiod?

Svaret på båda frågorna är nej.

Före den stora översvämningen levde många människor i flera hundra år. Noa var 600 år när översvämningen kom, och när han dog var han 950 år. (1 Mos. 7:6; 9:29) En del som föddes efter översvämningen blev också mycket äldre än 120 år. Arpaksad blev 438 år, och Shela blev 433. (1 Mos. 11:10–15) Men på Moses tid var den normala livslängden 70–80 år. (Ps. 90:10) Så 1 Moseboken 6:3 fastställde inte en maximal eller normal livslängd för människan på 120 år.

Ska man då förstå versen som att Gud talade direkt till Noa och uppmanade honom att varna andra för att en undergång skulle komma om 120 år? Nej. Gud talade till Noa flera gånger. Tio verser längre fram läser vi: ”Då sade Gud till Noa: ’Slutet för allt kött är nu inför mig, eftersom jorden är full av våld.’” Under de följande åren byggde Noa arken, och när han var klar med den enorma uppgiften sägs det: ”Därefter sade Jehova till Noa: ’Gå in i arken, du och hela ditt hushåll.’” (1 Mos. 6:13; 7:1) Och det finns fler tillfällen  då Jehova talade direkt till Noa. (1 Mos. 8:15; 9:1, 8, 17)

Men i 1 Moseboken 6:3 är ordalydelsen annorlunda. Det nämns inget om Noa eller om att Gud talade till honom. Versen kan förstås som att Guds avsikt eller beslut kommer till uttryck. (Jämför 1 Moseboken 8:21.) Det är intressant att lägga märke till att i redogörelsen av det som hände långt före Adams tid används sådana uttryck som: ”Gud sade vidare.” (1 Mos. 1:6, 9, 14, 20, 24) Naturligtvis talade Jehova inte till någon på jorden eftersom människan ännu inte hade skapats.

Den logiska slutsatsen är därför att 1 Moseboken 6:3 uppenbarar Guds beslut att tillintetgöra den moraliskt fördärvade världsordningen. Jehova bestämde att det skulle gå 120 år innan han gjorde det, något som Noa ännu inte kände till. Men varför satte Jehova en tidsgräns? Varför vänta?

Aposteln Petrus ger oss några skäl: ”Guds tålamod väntade i Noas dagar, medan arken byggdes, i vilken några få, det vill säga åtta själar, tryggt blev burna igenom vattnet.” (1 Petr. 3:20) Ja, när Gud fastställde de 120 åren fanns det fortfarande en hel del som behövde göras. Ungefär 20 år senare fick Noa och hans hustru sitt första barn, som följdes av fler. (1 Mos. 5:32; 7:6) Deras tre söner växte upp och gifte sig, och familjen bestod till slut av ”åtta själar”. Sedan skulle de bygga arken, och det var ingen liten uppgift med tanke på hur stor arken var och hur liten familjen var. Ja, Guds tålamod i 120 år gjorde allt detta möjligt, och tack vare det kunde liv bevaras. Åtta trogna människor blev ”tryggt ... burna igenom vattnet”.

Bibeln säger inget om exakt när Jehova informerade Noa om att det skulle komma en översvämning. Sedan hans söner hade fötts, vuxit upp och gift sig var det kanske 40–50 år kvar tills översvämningen kom. Jehova sade då till Noa: ”Slutet för allt kött är nu inför mig.” Han tillade att Noa skulle bygga en stor ark och gå in i den tillsammans med sin familj. (1 Mos. 6:13–18) Under de följande årtiondena levde Noa inte bara ett rättfärdigt liv, han var också ”en rättfärdighetens förkunnare”. Han skulle framföra ett mycket skarpt varningsbudskap – att Gud hade beslutat att tillintetgöra alla ogudaktiga som levde på den tiden. Noa visste inte långt i förväg vilket år slutet skulle komma, men han visste att det skulle komma! Och vi vet att det gjorde det. (2 Petr. 2:5)