Frågor från läsekretsen
Vilka var ”den sanne Gudens söner” som nämns i 1 Moseboken 6:2, 4?
Mycket talar för att detta uttryck avser andevarelser, himmelska söner till Gud. Varför säger vi så?
I den första av de här verserna sägs det att ”den sanne Gudens söner [lade] märke till människornas döttrar, att de var vackra; och de tog sig hustrur, nämligen alla som de valde ut”. (1 Mos. 6:2)
I de hebreiska skrifterna förekommer uttrycken ”den sanne Gudens söner” och ”Guds söner” i 1 Moseboken 6:2, 4; Job 1:6; 2:1; 38:7 och Psalm 89:6. Vad får vi reda på i de här verserna om dessa ”Guds söner”?
”Den sanne Gudens söner” som vi läser om i Job 1:6 var helt klart andevarelser som samlades inför Jehova. En av dem var Satan, som hade ”strövat omkring på jorden”. (Job 1:7; 2:1, 2) Vi läser likaså i Job 38:4–7 att ”Guds söner jublande ropade ut sitt bifall” när Gud lade jordens ”hörnsten”. De måste ha varit andevarelser, eftersom människorna ännu inte hade skapats. Och de ”Guds söner” som nämns i Psalm 89:6 är definitivt inte människor, utan himmelska skapelser i Jehovas närhet.
Vilka är då ”den sanne Gudens söner” som omtalas i 1 Moseboken 6:2, 4? När vi tänker på de tidigare nämnda bibelavsnitten är det logiskt att dra slutsatsen att det handlar om Guds andesöner som kom ner till jorden före den stora översvämningen.
Vissa kan tycka att det är svårt att tänka sig att änglar skulle vara intresserade av sexuellt umgänge. Jesus ord i Matteus 22:30 visar att äktenskap och sexuella relationer inte förekommer i himlen. Men änglar har vid ett flertal tillfällen visat sig i mänskliga kroppar och har till och med ätit och druckit tillsammans med människor. (1 Mos. 18:1–8; 19:1–3) Så det verkar logiskt att änglar som tog sig mänskliga kroppar också kunde ha sexuellt umgänge med kvinnor.
Bibeln ger oss anledning att tro att några änglar gjorde just det. I Judas, vers 6, 7, jämförs de syndfulla handlingar som männen i Sodom gjorde sig skyldiga till, när de gick ”ut efter kött för onaturligt bruk”, med det som änglarna gjorde när de ”inte behöll sin ursprungliga ställning utan övergav sin egen tillbörliga boningsort”. Något dessa änglar hade gemensamt med männen i Sodom var att de bedrev ”otukt i stor omfattning och ... [gick] ut efter kött för onaturligt bruk”. I ett liknande avsnitt i 1 Petrus 3:19, 20 förknippas olydiga änglar med ”Noas dagar”. (2 Petr. 2:4, 5) De olydiga änglarnas handlingssätt på Noas tid kan alltså jämställas med den synd som bedrevs i Sodom och Gomorra.
Den slutsatsen är rimlig när vi förstår att ”den sanne Gudens söner” som omtalas i 1 Moseboken 6:2, 4 var änglar som tog sig mänskliga kroppar och begick otukt med kvinnor.
Det står i Bibeln att Jesus ”predikade för andarna i fängelse”. (1 Petr. 3:19) Vad betyder det?
Aposteln Petrus förklarar att de här andevarelserna var de som ”hade varit olydiga en gång då Guds tålamod väntade i Noas dagar”. (1 Petr. 3:20) Petrus hänvisar uppenbarligen till de änglar som valde att göra uppror tillsammans med Satan. Judas talar om de änglar ”som inte behöll sin ursprungliga ställning utan övergav sin egen tillbörliga boningsort”, och han säger att Jehova har hållit dem ”i förvar med eviga bojor under tätt mörker till domen på den stora dagen”. (Jud. 6)
På vilket sätt var andevarelser olydiga på Noas tid? Före den stora översvämningen tog de sig mänskliga kroppar, vilket inte var Jehovas avsikt för dem. (1 Mos. 6:2, 4) När de här änglarna dessutom hade sexuellt umgänge med kvinnor utförde de onaturliga handlingar. Jehova skapade inte andevarelser för att de skulle ha sexuella förbindelser med kvinnor. (1 Mos. 5:2) De här onda, olydiga änglarna kommer att bli tillintetgjorda i Guds rätta tid. Till dess säger Judas att de befinner sig i ”tätt mörker”, ett fängelseliknande tillstånd andligt sett.
När och hur predikade Jesus för de här ”andarna i fängelse”? Petrus skriver att det hände efter att Jesus ”gjordes levande i anden”. (1 Petr. 3:18, 19) Lägg också märke till att Petrus säger att Jesus ”predikade”. Att Petrus använder preteritumformen (dåtid) tyder på att predikandet skedde innan han skrev sitt första brev. Det verkar alltså som att Jesus någon gång efter sin uppståndelse kungjorde för de onda andarna vilket välförtjänt straff de kommer att få. Det var inget hoppfullt budskap han frambar till dem. Det var ett domsbudskap. (Jon. 1:1, 2) När Jesus hade bevisat sig trogen och lojal ända till döden och sedan blivit uppväckt – och på så sätt bevisat att Djävulen verkligen inte hade någon hållhake på honom – kunde han med rätta framföra ett sådant domsbudskap. (Joh. 14:30; 16:8–11)
I framtiden kommer Jesus att binda både Satan och hans onda änglar och kasta dem i avgrunden. (Luk. 8:30, 31; Upp. 20:1–3) Men fram till dess befinner sig de olydiga andevarelserna i ett tillstånd av tätt andligt mörker, och deras slutliga tillintetgörelse är säker och viss. (Upp. 20:7–10)