När någon vi älskar dör är det helt naturligt att vi gråter därför att vi kommer att sakna honom eller henne. Jesus var mycket fäst vid Lasarus, men det var ändå inte hans död som gjorde att Jesus började gråta. Sammanhanget i Johannes skildring visar att han grät därför att han kände med de sörjande. (Joh. 11:36)

När Jesus först fick reda på att Lasarus var sjuk, skyndade han sig inte dit för att bota honom. Berättelsen lyder: ”När han [dvs. Jesus] hörde att ... [Lasarus] var sjuk, då blev han faktiskt kvar två dagar på den plats där han var.” (Joh. 11:6) Varför dröjde han? Han hade en tanke med det. Han sa: ”Ändamålet med den här sjukdomen är inte att den skall leda till döden, utan att den skall visa Guds härlighet.” (Joh. 11:4) Vad menade Jesus med det? Han tänkte använda Lasarus död för att ”visa Guds härlighet”. Hur då? Jesus planerade att utföra ett imponerande underverk genom att uppväcka sin käre vän från döden.

När Jesus resonerade med sina lärjungar vid det här tillfället liknade han döden vid en sömn. Det var därför han sa att han var ”på väg dit för att väcka honom [Lasarus] ur sömnen”. (Joh. 11:11) Det var lika enkelt för Jesus att väcka upp Lasarus från döden som det är för en förälder att väcka ett barn som sover middag. Så Lasarus död i sig gav inte Jesus någon anledning att bli förtvivlad.

Vad var det då som fick Jesus att börja gråta? Som vi redan sagt hittar vi svaret i sammanhanget. När Jesus träffade Lasarus syster Maria och såg henne och de andra gråta, ”suckade han i anden och blev upprörd”. Jesus såg deras smärta och berördes så starkt att han ”suckade” ”i anden”. Det var därför han ”brast i tårar”. Det gjorde honom så ont att se sina kära vänner sörja. (Joh. 11:33, 35)

Den här berättelsen visar att Jesus har förmågan att ge våra nära och kära hälsan och livet tillbaka i den kommande nya världen. Den visar också att Jesus känner med dem som har förlorat älskade familjemedlemmar och vänner i döden. Den hjälper oss också att förstå att vi behöver ha medkänsla med dem som sörjer.

Jesus visste att Lasarus snart skulle få livet tillbaka. Men han började ändå gråta. Han älskade verkligen sina vänner och kände med dem. Om vi sätter oss in i andra människors situation kan det få oss också att gråta ”med dem som gråter”. (Rom. 12:15) Att man sörjer på det sättet betyder inte att man inte tror på uppståndelsehoppet. Jesus var därför en fin förebild för oss när han kände med de sörjande och grät fastän han tänkte uppväcka Lasarus.