ÅR 1870 var det en liten grupp som började undersöka Bibeln i Pittsburgh (Allegheny) i Pennsylvania. Under ledning av Charles Taze Russell studerade de lösenanordningen mycket ingående, och snart insåg de att den hade en central roll i förverkligandet av Jehovas avsikter. De blev mycket glada när de förstod att lösenoffret öppnade möjligheten till räddning, även för sådana som ännu inte hade fått höra om Jesus. Deras uppskattning fick dem att högtidlighålla minnet av Jesus död varje år. (1 Kor. 11:23–26)

Broder Russell började ge ut tidskriften Zion’s Watch Tower, som försvarade läran om lösen och framhöll att den var det främsta beviset för Guds kärlek. I tidskriften sades det att perioden kring minneshögtiden var ”en särskilt dyrbar tid”, och de som läste den uppmanades att högtidlighålla minnet av Jesus död, antingen i Pittsburgh eller på andra ställen. Även om det bara fanns ”två eller tre förenade i denna dyrbara tro”, eller bara en, skulle de vara ”i gemenskap med Herren”.

För varje år som gick kom fler och fler till Pittsburgh för att vara med vid minneshögtiden. ”Ni kommer att bli varmt välkomnade”, stod det på inbjudan. Bibelforskarna på platsen ställde verkligen upp och gav sina andliga bröder och systrar både mat och husrum. År 1886 hölls en flera dagar lång sammankomst i samband med minneshögtiden. I Zion’s Watch Tower fanns uppmaningen: ”Kom, med ett hjärta som flödar över av kärlek till Mästaren och hans bröder och till hans sanning.”

Bibelforskarna i Pittsburgh anordnade under många år sammankomster för dem som trodde på lösenanordningen och som kom dit för att fira minneshögtiden. I takt med att antalet bibelforskare ökade arrangerades minneshögtiden på fler och fler platser runt om i världen, och närvaroantalet växte. Ray Bopp, som tillhörde församlingen i Chicago, berättade hur det var på 1910-talet. Han sa att det brukade komma hundratals och att det tog flera timmar att skicka runt brödet och vinet eftersom de flesta tog del.

Var det alltid vin som användes? Även om det var tydligt att Jesus använde vin under Herrens kvällsmåltid, rekommenderade Zion’s Watch Tower under en period att man i stället skulle använda saft från druvor eller russin för att inte fresta dem som var ”svaga i köttet”. Men det fanns vin till dem som kände att ”jäst vin var det som skulle användas”. Bibelforskarna förstod längre fram att ett rött vin utan tillsatser var det som bäst symboliserade Jesus blod.

Tiden kring minneshögtiden gav vännerna möjlighet att allvarligt tänka över betydelsen av Jesus död. Men i en del församlingar rådde det nästan begravningsstämning, och så snart programmet var slut gick alla därifrån utan att prata med varandra. I boken  Jehova, som gavs ut 1934 på engelska, sades det däremot att minneshögtiden inte skulle firas ”i sorg” över Jesus smärtsamma död utan ”i glädje” över att han härskat som kung sedan 1914.

År 1935 hände något som helt och hållet förändrade de minneshögtider som skulle följa. Man fick en klarare förståelse av vilka som ingick i den ”stora skaran” i Uppenbarelseboken 7:9. Fram till dess trodde Jehovas tjänare att den här gruppen bestod av överlämnade kristna som inte var så nitiska. Men nu förstod de att den här stora skaran bestod av trogna tillbedjare av Jehova som hade hoppet att få leva i ett paradis på jorden. Russell Poggensee tänkte noga igenom hur han kände för den här förståelsen, och han sa: ”Jehova hade inte genom sin heliga ande väckt någon önskan hos mig att få leva i himlen.” Broder Poggensee, och många andra lojala vänner med honom, slutade då ta del av brödet och vinet. Men de fortsatte ändå att vara med vid minneshögtiden.

Under tiden runt minneshögtiden anordnades särskilda predikokampanjer som gav vännerna en fin möjlighet att visa sin uppskattning av lösenanordningen. År 1932 uppmanades de kristna i Bulletin att inte vara ”Åminnelsehelgon”, dvs. sådana som bara tog del av brödet och vinet men som inte ville engagera sig i predikoarbetet. År 1934 efterfrågade man ”förstärkningsmän” (nu hjälppionjärer) i Bulletin, och man ställde frågan: ”Kommer 1 000 frivilliga att sluta upp i samband med Åminnelsen?” Vid ett senare tillfälle skrev man i Informationer om de smorda: ”De kan endast känna fullständig glädje om de tar del i vittnandet om riket.” Samma sak kunde med tiden också sägas om dem som hade det jordiska hoppet. *

För alla Jehovas vittnen är kvällen för minneshögtiden den viktigaste på hela året, och de firar den även under mycket svåra förhållanden. År 1930 fick Pearl English och hennes syster, Ora, gå drygt 8 mil för att vara med vid minneshögtiden. Harold King var missionär i Kina men blev fängslad och satt i isoleringscell. I samband med minneshögtiden skrev han dikter och sånger som passade för tillfället. Och i stället för bröd och vin använde han ris och svarta vinbär. Modiga vittnen på olika platser, till exempel i Östeuropa, Centralamerika och Afrika, har träffats för att högtidlighålla minnet av Jesus död trots krigsliknande förhållanden och förbud. Oavsett var vi bor eller hur våra omständigheter ser ut så samlas vi för att ära Jehova Gud och Jesus Kristus i samband med minneshögtiden – ”en särskilt dyrbar tid”.