SOM ung grabb hade Antoine Skalecki en liten häst som sin trogna följeslagare. Tillsammans traskade de, 500 meter under jord, genom skumt upplysta tunnlar. Det var ett tungt arbete att forsla kol. Antoines pappa hade blivit allvarligt skadad i ett gruvras, och familjen hade inget annat val än att skicka Antoine ner i gruvan. Under slit och släp arbetade han nio timmar varje dag. Vid ett tillfälle var även Antoine nära att stryka med i ett gruvras.

På 1920- och 1930-talet föddes många barn av polska föräldrar i Frankrike, och Antoine var en av dem. Varför kom så många polska immigranter till Frankrike? När Polen efter första världskriget återigen blev självständigt, var överbefolkning ett stort problem. Frankrike däremot hade förlorat nästan en miljon man i kriget och var i desperat behov av arbetare till sina kolgruvor. Därför slöts ett immigrationsavtal mellan den franska och den polska regeringen i september 1919. År 1931 uppgick den polska befolkningen i Frankrike till 507 800, och många hade bosatt sig norrut där gruvorna fanns.

De hårt arbetande immigranterna förde med sig en annorlunda kultur, och de var djupt religiösa. ”Min morfar Joseph talade om Den heliga skrift med samma vördnad som hans egen far hade gjort”, berättar Antoine som i dag är 90 år. Varje söndag klädde de polska arbetarfamiljerna upp sig i sina finaste kläder och gick till kyrkan, precis som de alltid gjort hemma i Polen. Dock ogillades det starkt av vissa sekulariserade fransoser.

Bibelforskarna hade vitt och brett predikat i Nord-Pas-de-Calais sedan 1904, och det var där som de första polska inbyggarna fick kontakt med sanningen. År 1915 började Vakt-Tornet ges ut på polska varje månad. Och 1925 började även Den Gyllne Tidsåldern (nu Vakna!) ges ut på polska. Många familjer reagerade positivt på det som stod i tidskrifterna och även på innehållet i boken Guds harpa.

Antoines familj kom i kontakt med bibelforskarna genom hans morbror, som i sin tur hade varit med vid sitt första möte 1924. Samma år höll bibelforskarna sin första polska sammankomst i  Bruay-en-Artois. Mindre än en månad senare kom Joseph F. Rutherford från huvudkontoret till staden. Då hölls ett särskilt möte med omkring 2 000 närvarande. De flesta som var där var polacker och Rutherford riktade sig till dem och sa: ”Ni kom till detta land för att lära er sanningen. Nu är det upp till er och era barn att berätta om den för fransmännen! Det finns mycket kvar att göra i predikoarbetet, och Jehova kommer att se till att det finns förkunnare till arbetet.”

Och Jehova gjorde verkligen det! Dessa polska vänner var lika helhjärtade i predikandet som de var hårt arbetande i gruvorna. Några av dem återvände sedan till Polen för att dela med sig av de dyrbara sanningarna de lärt sig. Teofil Piaskowski, Szczepan Kosiak och Jan Zabuda var bland dessa hemvändare som spred de goda nyheterna i stora delar av Polen.

Men många polsktalande förkunnare stannade kvar i Frankrike och fortsatte att gå in för predikandet tillsammans med sina franska vänner. År 1926 hölls en sammankomst i Sin-le-Noble. Vid det här tillfället satt 1 000 vänner i den polska sektionen och bredvid, i den franska sektionen, satt 300 vänner. Den engelska ”Årsboken” för 1929 rapporterade: ”Under året har 332 polska bröder symboliserat sitt överlämnande genom dop.” Innan andra världskriget bröt ut var 32 av 84 församlingar i Frankrike polsktalande.

År 1947 erbjöd den polska staten immigranterna att återvända till Polen. Många Jehovas vittnen valde då att flytta hem igen. Men även efter deras flytt bar deras hårda arbete tillsammans med de franska vännerna frukt. Det året ökade antalet förkunnare med 10 procent. Och under åren 1948–1950 ökade förkunnarantalet med 20, 23 respektive 40 procent! Men de nya förkunnarna behövde övning, och 1948 förordnade därför det franska avdelningskontoret de första kretstillsyningsmännen. Av de fem som förordnades var fyra polacker, och en av dem var Antoine Skalecki.

Många Jehovas vittnen i Frankrike bär fortfarande sina polska fäders efternamn. Den tidigare generationen arbetade hårt, både i gruvorna och i tjänsten. I dag är det många andra immigranter som lär känna sanningen och börjar predika i Frankrike. En del av dem stannar för gott och andra väljer att resa hem igen. Men det de har gemensamt är att de följer samma nitiska kurs som sina polska föregångare. (Ur vårt arkiv i Frankrike.)