JAG föddes i Elfenbenskusten, och när jag var nio år stannade jag i växten. I dag är jag 43, och jag är fortfarande bara en meter lång. När mina föräldrar insåg att jag inte skulle bli längre, uppmuntrade de mig att arbeta hårt så att jag skulle få något annat att tänka på än hur jag såg ut. Jag satte upp ett fruktstånd utanför vårt hus och såg till att det alltid var fräscht och fint, och jag fick många kunder.

Men hårt arbete var så klart inte lösningen på allt. Jag var fortfarande väldigt kort, och det var mycket i vardagen som kunde ställa till problem, till exempel höjden på en butiksdisk. Allt verkade vara gjort för dem som var nästan dubbelt så långa som jag. Jag tyckte synd om mig själv. Men när jag var 14 hände något som ändrade på det.

En dag kom två kvinnor som var Jehovas vittnen och köpte frukt av mig, och de började också studera Bibeln med mig. Jag insåg snart att det som var viktigt var att jag lärde känna Jehova och hans avsikter, inte om jag var kort eller lång. Det gjorde mig verkligen gott. Och Psalm 73:28 blev min favoritvers i Bibeln. Den börjar med orden: ”Det är gott för mig att jag närmar mig Gud.”

Mitt liv förändrades väldigt abrupt i och med att vår familj flyttade till Burkina Faso. Där vi hade bott tidigare var folk vana vid att se mig vid mitt fruktstånd. Men nu kände jag mig som en utböling, som dessutom var olik alla andra. Folk stirrade, och det var så jobbigt att jag höll mig inomhus flera veckor i sträck. Men så kom jag ihåg hur bra det hade varit för mig att närma mig Jehova. Jag skrev till Jehovas vittnens avdelningskontor, och sedan fick jag besök av precis rätt person – Nani, en missionärssyster som åkte runt på vespa.

De sandiga vägarna där vi bodde var alltid sliriga, och under regnperioden blev de alldeles leriga. Jag vet inte hur många gånger Nani körde omkull när hon skulle komma och studera med mig, men hon gav sig inte. En dag erbjöd hon sig att börja skjutsa mig till mötena. Jag förstod att jag skulle råka ut för alla nyfikna blickar igen om jag lämnade huset. Dessutom skulle vespan bli tyngre och ännu mer svårstyrd med mig som extrapassagerare.  Men jag tackade ändå ja och tänkte på andra delen av min favoritvers: ”Den suveräne Herren Jehova gör jag till min tillflykt.”

Ibland hände det att vi ramlade av vespan och hamnade i leran på väg till mötena, men det var det värt. De vänliga leendena jag fick på Rikets sal var en sådan underbar kontrast till de stirrande blickarna utanför! Nio månader senare blev jag döpt.

”För att förkunna alla dina gärningar” är tredje delen av min favoritvers. Jag visste att tjänsten skulle bli min största utmaning. Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag gick från hus till hus. Både barn och vuxna stirrade på mig, följde efter mig och härmade mitt sätt att gå. Det gjorde mig så ledsen, men jag försökte hela tiden tänka på att de här människorna behövde paradiset lika mycket som jag, och därför gav jag inte upp.

Något som underlättade var att jag skaffade en trehjulig cykel med handpedaler. Min tjänstekompis sköt på i uppförsbackarna och hoppade sedan upp på cykeln när vi fick fart i nerförsbackarna. Tjänsten, som hade varit så svår i början, gjorde mig så glad att jag började som pionjär 1998.

Jag studerade Bibeln med många, och fyra av dem blev döpta. Dessutom tog en av mina systrar emot sanningen! Ofta var det precis när jag behövde det som bäst som jag fick höra att någon gjorde andliga framsteg. Jag kommer ihåg en gång när jag hade en släng av malaria och fick ett brev från Elfenbenskusten. Jag hade startat ett studium med en student i Burkina Faso och lämnat över det till en broder. Den här studenten flyttade senare till Elfenbenskusten, och nu fick jag veta att han hade börjat som förkunnare. Det gjorde mig jätteglad!

Hur försörjer jag mig? En organisation som hjälper personer med olika funktionshinder erbjöd mig att få gå en sömnadskurs. En av lärarna som lade märke till mig när jag jobbade sa: ”Vi borde lära dig att göra tvål.” Och så blev det. Så nu tillverkar jag tvål och tvättmedel hemma. Mina produkter är omtyckta, och folk rekommenderar dem till andra. Jag levererar dem själv på min trehjuliga motorcykel.

Jag har alltid haft problem med ryggen, och 2004 hade det blivit så illa att jag var tvungen att sluta som pionjär. Men jag är fortfarande fullt engagerad i tjänsten.

Andra säger att jag är känd för mitt smittande leende. Och jag har verkligen alla skäl att vara lycklig och glad – det har varit gott för mig att närma mig Gud. (Berättat av Sarah Maiga.)