Ett brev från Bolivia

Lycklig och full av hopp trots fattigdom

JAG är missionär i ett u-land där det finns mycket fattigdom och elände. Men trots det vänjer jag mig aldrig vid att se människor lida. Jag skulle så gärna vilja se ett slut på allt lidande, nu, på en gång. Men jag vet att det bara är Guds kungarike som kommer att lösa de här problemen, och jag har sett många bevis för att människor som följer Guds ord, Bibeln, kan vara lyckliga trots svåra omständigheter. Sabina är en av dem.

För många år sedan stod Sabina med sina två små döttrar i famnen och såg sin man gå ombord på en gammal buss för att åka utomlands i hopp om att hitta ett bättre betalt arbete. Hon väntade och väntade på att han skulle komma hem igen, och månaderna blev till år, men han kom aldrig tillbaka. Ända sedan hennes man lämnade henne har hon fört en daglig kamp för att försörja sig själv och sina flickor, Milena och Ghelian.

Den första gången jag träffade Sabina var en eftermiddag när hon tålmodigt hjälpte några kunder i sin systers butik. Hennes trötta ögon sade mig att hon hade haft en hård dag. Jag frågade om hon och hennes barn skulle vilja studera Bibeln tillsammans med mig. ”Det skulle jag gärna göra”, sade hon, ”men jag har helt enkelt inte tid. Men jag skulle gärna vilja att du studerade med flickorna.” Så då gjorde jag det. Allteftersom studiet med flickorna gick framåt lärde jag känna Sabina, och jag började förstå vilken svår situation hon befann sig i.

Sabinas dag börjar klockan fyra på morgonen. Medan flickorna fortfarande ligger och sover i familjens lilla enrummare tänder Sabina gaslågan under en stor, väl använd aluminiumgryta. Hon lagar till en köttfärsfyllning till små piroger, empanadas, som hon säljer för att försörja sin familj. Degen till de goda köttfärspirogerna gör hon i ordning kvällen innan.

Sabina har lånat en kärra som hon omsorgsfullt lastar med allt som behövs under dagen – ett parasoll, ett enkelt gasolkök, en gasoltub, ett bord, pallar, grytor, olja och så köttfärsfyllningen, degen och litervis med hemgjord saft.

Klockan sex är Sabina och flickorna redo att ge sig av. De stänger ytterdörren bakom sig och låser den med ett hänglås. Deras ansikten är uttryckslösa; ingen pratar eller skrattar. De är helt inriktade på det arbete som väntar. Många morgnar har jag stått i fönstret och sett liknande scener utspela sig utanför missionärshemmet där jag bor. Ja, Sabina är bara en i mängden av alla kvinnor som går hemifrån före gryningen för att sälja mat och dryck på Bolivias gator.

Omkring halv sju, när solen tittar fram över berget, är Sabina och flickorna framme vid  ”sitt” hörn. Utan ett ord lastar de av kärran och sätter upp sitt mobila kök. Sabina släpper ner den första empanadan i den heta oljan och låter den ligga där och småfräsa. En ljuvlig doft sprider sig i den kyliga morgonluften och lockar snabbt till sig hungriga kunder.

”Hur många vill du ha?” frågar Sabina den första kunden. Utan att titta upp sätter den tröttögde mannen upp två fingrar, och Sabina räcker honom två gyllenbruna, rykande varma empanadas och tar sen emot den blygsamma betalningen. Den här proceduren kommer att upprepas hundratals gånger under dagen. När alla empanadas är slut packar de ihop och går hem. Sabinas ben värker efter morgonens arbete, men trots det fortsätter hon till sin nästa arbetsplats i sin systers butik.

Den första gången jag kom till butiken för att studera med Milena och Ghelian stod två små bänkar redan framställda i ett hörn. Flickorna var då nio och sju år, och från allra första början såg de ivrigt fram emot varje gång vi skulle studera, och de förberedde sig noga. Undan för undan övervann de sin blyghet och kände sig fria att prata med mig, och jag blev deras vän. När Sabina märkte det här blev hon djupt rörd. Trots sin ansträngande arbetssituation bestämde hon sig efter en tid för att hon också skulle studera Bibeln.

Allteftersom Sabina fick mer kunskap i Bibeln ökade hennes kärlek till Jehova Gud. Hon började känna något som hon inte var van vid, nämligen lycka! Den en gång så trötta gatuförsäljerskan med ledsen uppsyn hade förändrats. Nu gick hon rakryggad och med högburet huvud, och hennes ögon var glada och pigga. ”Sabina ler jämt nu för tiden”, konstaterade hennes syster. ”Det gjorde hon aldrig förut.” Andra lade också märke till hur mycket Sabina och flickorna förändrades. Det andliga tomrum som hon så länge hade känt höll på att fyllas.

Sabina tyckte om att studera Bibeln, men hennes krävande schema hindrade henne från att vara med på mötena i Rikets sal. Men en dag tackade hon till slut ja till min inbjudan och följde med på ett möte, och sedan fortsatte hon att komma. Sabina fick sanna vänner i församlingen. Hon fick också uppleva att Jehova verkligen ser till att de som älskar honom och gör uppoffringar för att tjäna honom får det de behöver. (Lukas 12:22–24; 1 Timoteus 6:8)

Sabina uppskattade verkligen det hon lärde sig, och hon ville så gärna berätta om det för andra. Men hon sade att hon bävade inför tanken på att predika offentligt. Hon trodde inte att hon, en blyg, lågutbildad kvinna, någonsin skulle kunna undervisa någon annan. Men andras omtanke om henne och den fantastiska förändring hon själv hade upplevt i livet gjorde att hon kände sig manad att ta det här viktiga steget. Hon insåg också att hennes döttrar såg upp till henne som ett föredöme. Så hon började berätta om de goda nyheterna för andra, och flickorna följde gärna med henne.

I dag är Sabina inte längre bara en i mängden av alla fattiga kvinnor som måste föra en daglig, glädjelös kamp för tillvaron. Hennes ekonomiska situation har inte förändrats så mycket, men det har däremot hennes syn på livet. Nu är hon ett döpt Jehovas vittne, och hon berättar för andra om de goda nyheterna om Guds kungarike – den enda bestående lösningen på den fattigdom och hopplöshet som finns i världen. (Matteus 6:10)

Klockan är fem på morgonen, och Sabina står än en gång redo att ge sig av från sin lilla bostad. Men den här morgonen ska hon inte sälja empanadas. Hon ska träffa några andra Jehovas vittnen och gå ut för att tala med dem som de träffar på gatan om Bibeln. Genom att hon använder tid varje vecka till att hjälpa andra att lära känna Jehova har hon fått ännu större lycka i livet. Hon låser dörren och vänder sig om med ett stort leende på läpparna och går nerför gatan. I stället för att dra på en kärra har hon med sig en stor väska. I den har hon stoppat ner sin bibel och biblisk litteratur som hon använder för att hjälpa andra människor att få ett hopp. Med ett tillitsfullt leende säger hon: ”Jag hade aldrig kunnat drömma om att jag skulle kunna tala med andra om Bibeln.” Sedan tillägger hon: ”Men jag älskar att göra det!”