Kräver Gud att man ska bekänna sina synder?

Att personligen bikta sig för en präst är fortfarande en del av tillbedjan och den religiösa ritualen i många kyrkor. Men är det i dagens eftergivna och toleranta värld relevant eller ens nödvändigt att bekänna sina synder?

UPPFATTNINGARNA går isär i den här frågan. I den kanadensiska tidningen National Post medger en person att det är svårt att berätta om fel som man har gjort, men att det samtidigt är ”mycket befriande när man får lätta sitt hjärta för någon som man sedan får be tillsammans med och som säger vad man behöver göra”. I boken Bless Me, Father, for I Have Sinned citeras å andra sidan en man som sade: ”Bikten är en av de mest känslomässigt förödande företeelserna i kyrkan. Den gör människor neurotiska.” Vad säger då Bibeln i den här frågan?

Vad Bibeln säger

I den lag som Gud gav israeliterna fanns det utförliga anvisningar om vad som behövde göras när en person hade syndat. När någon syndade mot en annan människa eller bröt mot en av Guds lagar skulle han bekänna sin synd för en förordnad präst av Levi stam. Sedan skulle prästen åstadkomma försoning för honom genom att frambära ett offer till Gud för förlåtelse av synder. (3 Moseboken 5:1–6)

Några hundra år längre fram tillrättavisade profeten Natan kung David för hans synder. Hur reagerade David? Han erkände direkt: ”Jag har syndat mot Jehova.” (2 Samuelsboken 12:13) Han bad också till Gud och vädjade: ”Visa mig ynnest.” Vad blev resultatet? David skrev senare: ”Min synd bekände jag till slut för dig, och min missgärning övertäckte jag inte. Jag sade: ’Jag vill bekänna mina överträdelser för Jehova.’ Och du förlät min synd och min missgärning.” (Psalm 32:5; 51:1–4)

Och i den kristna församlingen under det första århundradet krävde Gud fortfarande att synder skulle bekännas. Jesu halvbror Jakob var en av de ledande männen i församlingen i Jerusalem, och han uppmanade sina medkristna: ”Bekänn ... öppet era synder för varandra och be för varandra, så att ni kan bli läkta.” (Jakob 5:16) Men vad behöver de kristna bekänna, och för vem ska de bekänna?

Vilka synder måste man bekänna?

Vi är ofullkomliga, och varje dag säger eller gör vi sådant som är tanklöst, och på så sätt syndar vi mot varandra. (Romarna 3:23) Betyder det att vi måste bekänna varje sådan överträdelse till en viss ansvarig person eller myndighet?

Även om alla synder är avskyvärda för Gud tar han kärleksfullt hänsyn till att vi begår fel på grund av vår ofullkomlighet. Psalmisten framhöll: ”Om det var missgärningar du gav  akt på, Jah, Jehova, vem skulle då kunna bestå? Ty hos dig finns förlåtelsen, för att du må bli fruktad.” (Psalm 130:3, 4) Så vad bör vi göra när vi felar och syndar mot andra, kanske oavsiktligt? Kom ihåg att den mönsterbön som Jesus lärde sina efterföljare att be innehåller den här begäran: ”Förlåt oss våra synder, ty också vi själva förlåter var och en som står i skuld till oss.” (Lukas 11:4) Ja, Gud kommer att förlåta oss om vi vänder oss till honom och ber om det i Jesu namn. (Johannes 14:13, 14)

Lägg märke till att Jesus nämnde ett villkor, att vi i vår tur förlåter dem ”som står i skuld till oss”. Aposteln Paulus påminde sina medtillbedjare: ”Bli omtänksamma mot varandra, ömt medlidsamma, och förlåt varandra villigt, alldeles som Gud också genom Kristus villigt har förlåtit er.” (Efesierna 4:32) Om vi förlåter andra har vi goda skäl att förvänta att Gud ska förlåta oss.

Hur är det då med sådana svåra synder som stöld, sexuell omoral, dryckenskap, avsiktliga lögner och så vidare? Den som begår sådana synder bryter mot Guds lagar och syndar därför mot Gud. Vad bör man göra då?

För vem ska man bekänna synder?

Människor har inte fått myndighet att förlåta synder som begås mot Gud. Det är bara Gud själv som kan göra det. Bibeln säger tydligt: ”Om vi bekänner våra synder, är han [Gud] trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” (1 Johannes 1:9) Men för vem ska man bekänna sådana synder?

Eftersom det bara är Gud som kan ge förlåtelse måste vi bekänna för honom. Det gjorde David, som vi var inne på tidigare. Men under vilka förutsättningar blir vi förlåtna? Bibeln säger: ”Ändra därför sinne och vänd om för att få era synder utplånade, så att tider som ger ny styrka kan komma från Jehovas ansikte.” (Apostlagärningarna 3:19) För att bli förlåten måste man inse och bekänna att man har syndat, men man måste också vara villig att ändra sitt felaktiga handlingssätt. Och just den förändringen är ofta svår att göra. Men det går att få hjälp.

Kom ihåg lärjungen Jakobs ord, som vi läste tidigare: ”Bekänn ... öppet era synder för varandra och be för varandra, så att ni kan bli läkta.” Sedan tillade Jakob: ”En rättfärdig mans ödmjuka bön har stor kraft när den är i verksamhet.” (Jakob 5:16) En ”rättfärdig” man kan vara en av ”de äldste i församlingen”, som Jakob nämnde i vers 14. I den kristna församlingen finns det äldste, andligt sett ”äldre män”, som är förordnade att hjälpa dem som vill få Guds förlåtelse. Nej, de äldste kan inte frikänna någon från synd, för ingen människa har myndighet att förlåta en annan människas synder mot Gud. * Men de äldste är andligt kvalificerade att tillrättavisa och föra en person ”till rätta igen” när han har begått en allvarlig synd. De hjälper honom att inse allvaret i sin synd och behovet av att ändra sinne. (Galaterna 6:1)

 Varför ska man bekänna sina synder?

Oavsett om synden är allvarlig eller inte, så har den person som syndat skadat sin relation till sin medmänniska och till Gud. Det kan göra att den som syndat känner sig upprörd eller illa till mods. Det är ett resultat av samvetet, som vår Skapare har utrustat oss med. (Romarna 2:14, 15) Vad kan man göra åt situationen?

Vi vänder oss till Jakobs brev igen, och där hittar vi de här uppmuntrande orden: ”Är någon bland er [andligt] sjuk? Då skall han kalla till sig de äldste i församlingen, och de skall be över honom och smörja in honom med olja i Jehovas namn. Och trons bön skall göra den sjuke frisk, och Jehova skall resa upp honom. Och om han har begått synder, skall det förlåtas honom.” (Jakob 5:14, 15)

Även här ser vi att de äldste ska fylla de behov som finns i församlingen. Hur då? Inte enbart genom att lyssna till en bekännelse. Andlig sjukdom finns med i bilden, och därför behöver man vidta åtgärder för att ”göra den sjuke frisk”. Jakob nämner två saker som man kan göra.

Först talar Jakob om att ”smörja in honom [den sjuke] med olja”. Det syftar på den läkande kraft som Guds ord har. Aposteln Paulus förklarade att ”Guds ord är levande och utvecklar kraft ... och kan bedöma hjärtats tankar och avsikter”. Det kan med andra ord nå djupt in i en persons sinne och hjärta. (Hebréerna 4:12) De äldste kan med hjälp av Bibeln visa den som är andligt sjuk vad som är orsaken till problemet och hjälpa honom eller henne att göra det som behövs för att få ett gott förhållande till Gud.

Sedan nämner Jakob ”trons bön”. De äldstes böner förändrar inte hur Gud utövar rättvisa, men de har ändå betydelse för Gud, som gärna vill förlåta synder på grundval av Kristi lösenoffer. (1 Johannes 2:2) Gud är beredd att hjälpa alla syndare som uppriktigt ändrat sinne och som har ”gärningar som svarar mot sinnesändringen”. (Apostlagärningarna 26:20)

Det främsta skälet till att bekänna en synd – som begåtts antingen mot en medmänniska eller mot Gud – är att få en godkänd ställning inför Gud. Jesus Kristus visade att vi först måste lösa eventuella problem med våra medmänniskor och sluta fred med dem innan vi kan tillbe Gud med ett gott samvete. (Matteus 5:23, 24) I Ordspråksboken 28:13 sägs det: ”Den som täcker över sina överträdelser har ingen framgång, men den som bekänner dem och överger dem, han får barmhärtighet.” När vi ödmjukar oss i Jehovas ögon och ber om förlåtelse kommer han att vara barmhärtig mot oss och upphöja oss i rätt tid. (1 Petrus 5:6)

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 23]

Gud kommer att överse med våra tillkortakommanden och förlåta oss om vi vänder oss till honom och ber om förlåtelse i Jesu namn.

[Bild på sidan 24]

Det främsta skälet till att bekänna en synd är att få en godkänd ställning inför Gud.