Livet på de första kristnas tid

Att färdas till jordens mest avlägsna del

”Nästa dag gick han tillsammans med Barnabas därifrån till Derbe. Och sedan de hade förkunnat de goda nyheterna för den staden och hade gjort ganska många lärjungar, vände de åter till Lystra och till Ikonion och till Antiokia.” (APOSTLAGÄRNINGARNA 14:20, 21)

DEN kyliga morgonluften fyller hans lungor. Han för ner sina trötta fötter i de slitna sandalerna. Ännu en lång dags vandring ligger framför honom.

Med den tidiga morgonsolen i ryggen vandrar han längs den dammiga vägen utanför vinodlingen, genom en olivlund och uppför den branta bergssluttningen. Han möter andra längs vägen – jordbrukare som traskar till sina åkrar, människor som vallfärdar till Jerusalem och köpmän som driver på sina lastdjur som bär höga lass med varor. Han och hans kamrater talar med alla de möter. Varför det? De vill fullgöra Jesu uppdrag att vittna om honom ”till jordens mest avlägsna del”. (Apostlagärningarna 1:8)

Den här mannen skulle kunna vara aposteln Paulus, Barnabas eller någon annan av de härdade missionärerna under det första århundradet. (Apostlagärningarna 14:19–26; 15:22) De var starka och beslutsamma. Att färdas på  den tiden var inte lätt. Aposteln Paulus beskrev hur det var att färdas till sjöss: ”Tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett dygn har jag tillbringat i djupet.” Och att ta landvägen var inte lättare. Paulus sade att han ofta utsattes för ”faror från floder” och ”faror från stråtrövare”. (2 Korinthierna 11:25–27)

Hur kunde det vara att färdas med de här missionärerna? Hur långt hade du kommit på en dag? Vad skulle du behöva ha med dig, och var skulle du kunna övernatta längs vägen?

Landvägen Under det första århundradet hade romarna byggt ett omfattande vägnät som förband de större centralorterna i riket med varandra. Det var ett väl genomtänkt nät av vägar, och de var välbyggda. Många var närmare fem meter breda, stenlagda, försedda med kantstenar och hade milstenar uppställda längs vägen. På sådana vägar kunde en missionär som Paulus vandra cirka tre mil om dagen.

Men i Palestina var de flesta vägar farliga och smala. Dessutom saknade de stängsel vid åkrarna och vägräcken vid ravinerna. De som färdades på dem kunde råka ut för vilddjur eller rövare. Ja, vägen kunde faktiskt vara helt oframkomlig.

Vad skulle man ha med sig? Det var viktigt att ha med sig en stav för att skydda sig (1), en hoprullbar bädd (2), en börs med pengar (3), ett par extra sandaler (4), en matpåse (5), ett ombyte med kläder (6), ett hopfällbart läderämbar för att kunna hämta upp brunnsvatten under färden (7), en vattenflaska (8) och en stor och rymlig skinnväska för personliga saker (9).

Missionärerna kunde vara säkra på att de skulle möta resande köpmän med varor som de fraktade mellan olika marknadsplatser i trakten. Dessa köpmän förlitade sig på att deras åsnor gick stadigt. Det fanns inga bättre djur än de när det gällde att ta sig fram på branta, steniga vägar. Det sägs att en fullastad, stark åsna kunde färdas upp till åtta mil om dagen. Med oxkärror eller vagnar gick det långsammare. Med sådana kunde man bara färdas en till två mil per dag. Men tjurar kunde dra tyngre lass och var idealiska för korta resor. På färden kunde man också möta en  karavan med en massa kameler eller åsnor lastade med varor från hela världen. En kurir till häst kunde snabbt passera, kanske med post och kungliga påbud till någon utpost i riket.

När kvällen kom stannade resenärerna och slog i all hast upp ett läger någonstans intill vägen. Några kanske övernattade i ett härbärge för karavaner, en så kallad karavanseraj, en kringbyggd gård med omöblerade övernattningsrum för karavaner. Dessa smutsiga, otrevliga ställen gav bara ett begränsat skydd mot väder och vind och mot tjuvar. De resande missionärerna däremot övernattade troligtvis hos någon familj eller några trosfränder när det var möjligt. (Apostlagärningarna 17:7; Romarna 12:13)

Sjövägen Små båtar transporterade varor och människor på Galileiska sjön. (Johannes 6:1, 2, 16, 17, 22–24) Många större fartyg fraktade gods långa sträckor till och från olika hamnar i Medelhavet. Dessa fartyg försåg Rom med matvaror och transporterade myndighetspersoner och meddelanden från hamn till hamn.

Sjömännen navigerade efter landmärken på dagen och efter stjärnorna på natten. Därför var det relativt säkert att färdas till sjöss bara från maj till i mitten av september då vädret var sådant att man kunde anta att det var lite lugnare på havet. Skeppsbrott var vanliga. (Apostlagärningarna 27:39–44; 2 Korinthierna 11:25)

Folk valde inte att färdas till sjöss för att det var trevligare än att ta landvägen. Passagerarnas bekvämlighet hade låg prioritet, eftersom fartygen i första hand var avsedda att frakta gods av olika slag. Resenärerna fick vistas på däck dag och natt hur vädret än var. Utrymmet under däck, där det var torrt, var fullt med dyrbart gods. Passagerarna fick äta det som de hade med sig. Det enda de inte behövde ha med sig var dricksvatten, för det fanns ombord. Ibland var det mycket dåligt väder. Ihållande stormar och kraftig sjögång ledde till att människor blev sjösjuka, ofta i flera dagar.

Trots svårigheterna att färdas till lands och till sjöss spred sådana missionärer som Paulus de goda nyheterna om Guds rike över en mycket stor del av den då kända världen. (Matteus 24:14) Bara 30 år efter det att Jesus hade uppmanat sina lärjungar att vittna om honom kunde Paulus skriva att de goda nyheterna hade predikats ”i hela skapelsen under himlen”. (Kolosserna 1:23)