I slutet av Johannes tredje brev skrev han: ”Jag hade mycket att skriva till dig, men jag vill inte fortsätta att skriva till dig med bläck och penna.” Orden för ”bläck och penna” i den grekiska grundtexten kan ordagrant översättas ”svart [bläck] och vassrör”. (3 Johannes 13, The Kingdom Interlinear Translation of the Greek Scriptures)

Skrivare på Bibelns tid använde en bit hårt vassrör som penna. Ena änden var skuren på diagonalen till en spets, där man hade gjort ett litet insnitt. Spetsen kunde vässas med pimpsten. Rörpennan påminde mycket om en reservoarpenna med metallspets och fungerade ungefär likadant.

Bläcket var för det mesta en blandning av sot eller kimrök och gummi, som fungerade som bindemedel. Bläcket såldes som torrvara och behövde blandas med vatten till önskad konsistens innan det användes. När man skrev torkade bläcket bara på ytan utan att tränga in i arket av papyrus eller pergament. Skrivaren kunde därför lätt rätta till sina misstag med en fuktad svamp, som förmodligen också ingick i hans skrivutrustning. Den här detaljen kan hjälpa oss att förstå vad bibelskribenterna kan ha haft i tankarna när de talade om namn som utplånades eller ströks ur Guds minnesbok. (2 Moseboken 32:32, 33; Uppenbarelseboken 3:5)

I Apostlagärningarna 18:3 sägs det att Paulus var tältmakare till yrket. På Bibelns tid använde tältmakare kamel- eller gethår för att väva tygstycken, som de sedan sydde ihop till tält. Många tält tillverkades också av läder. Andra var gjorda av linnetyg, som framställdes i Paulus hemstad Tarsos. Paulus kan ha arbetat med något av de här materialen, eller kanske med alla tre. När han arbetade med Aquila kan de ha tillverkat linnemarkiser som spändes upp som solskydd på innergårdarna.

Förmodligen lärde sig Paulus det här yrket som ung. Egyptiska papyrusdokument visar att vid tiden för romarnas ockupation började lärlingar i Egypten sin utbildning vid ungefär 13 års ålder. Om det var så i Paulus fall kanske han vid 15 eller 16 års ålder behärskade konsten att skära till och sy ihop tygstycken med olika sylar och sömnadstekniker. ”Vid slutet av sin lärlingstid kan Paulus ha fått en egen uppsättning verktyg”, sägs det i boken The Social Context of Paul’s Ministry. Eftersom tältmakaryrket bara krävde några få verktyg, sägs det vidare i boken att det var ett praktiskt yrke som kunde utövas överallt. Det var något som Paulus kunde falla tillbaka på för att försörja sig i missionärstjänsten.