NOA rätade på ryggen och sträckte på sina ömmande muskler. Tänk dig att han satte sig ner på en timmerstock för att ta en paus från arbetet och få en överblick över den enorma träkonstruktionen som höll på att växa fram. Doften av varm tjära fyllde luften, och ljudet av alla verktyg ekade vida omkring. Där Noa satt kunde han se sina söner arbeta på olika delar av stommen till arken. Noa, hans hustru och deras söner och svärdöttrar hade arbetat tillsammans på det här projektet i flera decennier. De hade kommit långt, men de hade mycket kvar.

Folket i trakten tyckte att de var helt galna. Ju mer arken tog form, desto mer skrattretande verkade tanken på en översvämning över jorden. Katastrofen som Noa varnade för lät fullständigt befängd. Hur kunde en man slösa bort hela sitt liv, och hela sin familjs liv, på ett sådant vansinnigt projekt? Men Noas Gud, Jehova, såg det hela i ett helt annat ljus.

Bibeln säger: ”Noa vandrade med den sanne Guden.” (1 Moseboken 6:9) Vad innebar det? Inte att Gud var på jorden, och inte att Noa kom till himlen på något sätt. Men eftersom Noa älskade Jehova så innerligt och gjorde allt som Gud hade befallt honom att göra, var det som om Jehova och Noa ”vandrade” tillsammans och var nära vänner. Drygt två tusen år senare får Noa följande erkännande i Bibeln: ”Genom ... [sin] tro domfällde han världen.” (Hebréerna 11:7) På vilket sätt gjorde han det? Vad kan vi lära oss av hans tro?

Noa växte upp i en värld som snabbt gick utför. Det var dåligt redan när Noas gammelfarfar, Enok, levde. Han var också en rättfärdig man som vandrade med Gud. Enok förutsade att Gud skulle gå till rätta med de onda. Nu när Noa levde hade ondskan blivit ännu värre. Ur Jehovas synvinkel var jorden fördärvad, eftersom den var uppfylld av våld. (1 Moseboken 5:22; 6:11; Judas 14, 15) Hur hade det kunnat gå så illa?

Något fruktansvärt hade hänt med änglarna i himlen. En av dem hade redan gjort uppror mot Jehova Gud och blivit Satan Djävulen genom att förtala Gud och få Adam och Eva att synda. På Noas tid var det fler änglar som började göra uppror mot Jehovas myndighet. De svek Gud, lämnade sitt uppdrag i himlen och kom ner till jorden för att leva som människor och gifta sig med vackra kvinnor. De här stolta, själviska änglarna påverkade människor på ett mycket destruktivt sätt. (1 Moseboken 3:1–5; 6:1, 2; Judas 6, 7)

De onaturliga förbindelserna mellan kvinnor och andevarelser i mänsklig skepnad fick ett onaturligt resultat. Deras barn blev bastarder, extrema i både storlek och styrka. Bibeln kallar dem nefilim, ett hebreiskt ord som betyder ”fällare”, eller ”de som får andra att falla”. De var ondskefulla tyranner, och deras påverkan gjorde världen ännu mer brutal och demoraliserad. Det är inte konstigt att Skaparen tyckte att ”människans ondska var mycket stor på jorden och att varje benägenhet hos hennes hjärtas tankar bara var  ond hela tiden”. Jehova satte upp en tidsgräns på 120 år för mänskligheten, och efter det skulle han ta bort de onda. (1 Moseboken 6:3–5)

Tänk dig hur svårt det måste ha varit att ta hand om en familj i en sådan värld! Men Noa lyckades. Han hade en bra hustru, och Noa var mer än 500 år när de fick tre söner som hette Sem, Ham och Jafet. * Som föräldrar behövde de skydda sina pojkar från den otroligt dåliga miljö de levde i. Det är inte ovanligt att unga killar blir fascinerade av ”väldiga” och ”ryktbara” män, och nefilim uppfyllde båda kriterierna. Noa och hans hustru kunde inte skydda dem från alla nyheter om de här jättarnas framfart, men de kunde lära sina barn de uppbyggande sanningarna om Jehova, som hatar ondska. De behövde hjälpa sina pojkar att inse att Jehova blev mycket illa berörd av våldet och upproret i världen. (1 Moseboken 6:6)

Föräldrar i dag kan säkert känna igen sig i Noa och hans hustru. Världen är lika infekterad av våld och uppror i vår tid som när Noa levde. Till och med underhållning som riktar sig till barn innehåller våldsamma, destruktiva ingredienser. Föräldrar måste göra allt de kan för att motverka det och undervisa sina barn om fridens Gud, Jehova, som kommer att göra slut på allt våld. (Psalm 11:5; 37:10, 11) Det går att lyckas! Det gjorde Noa och hans hustru. Deras söner växte upp till fina män, och de gifte sig med kvinnor som också ville sätta Jehovas vilja främst i livet.

En dag förändrades Noas liv för alltid. Jehova berättade att han tänkte göra slut på de dåliga världsförhållandena. Gud gav Noa ett uppdrag: ”Gör dig en ark av trä från ett kådigt träd.” (1 Moseboken 6:14)

Arken såg inte ut som ett skepp, som många tror. Det var en farkost utan bog, köl eller roder. Den såg i princip ut som en stor trälåda. Jehova gav Noa exakta mått på arken, instruktioner om utformningen och anvisningar om att täcka in- och utsidan med tjära. Han förklarade varför: ”Jag låter den stora översvämningen komma med sina vattenmassor över jorden ... Allt som är på jorden skall gå under.” Men Jehova gav Noa följande uppmaning: ”Du skall gå in i arken, du och dina söner och din hustru och dina söners hustrur tillsammans med dig.” Noa skulle också ta med sig exemplar av alla djurarter. Endast de som var ombord på arken skulle överleva den kommande översvämningen. (1 Moseboken 6:17–20)

Noa stod inför en enorm utmaning. Arken skulle bli gigantisk – 133 meter lång, 22 meter bred och 13 meter hög. Den var mycket större än något skepp i trä som har byggts genom tiderna. Tvekade Noa att anta utmaningen? Började han klaga på alla svårigheter? Hade han synpunkter på hur arbetet kunde göras annorlunda för att underlätta för sig själv? Bibeln svarar: ”Noa grep sig an med att göra i enlighet med allt som Gud hade  befallt honom. Han gjorde just så.” (1 Moseboken 6:22)

Arbetet tog flera decennier, förmodligen omkring 40 till 50 år. Träd skulle fällas, timmer skulle forslas och bjälkar skulle huggas till och fogas samman. Arken skulle ha tre däck och många olika utrymmen. Ingången skulle vara på långsidan. En fönsterrad löpte förmodligen högst upp under taket, och taket sluttade lätt från mitten för att vattnet skulle rinna av. (1 Moseboken 6:14–16)

Åren gick och arken började ta form, och under den här tiden måste Noa ha varit oerhört tacksam över stödet från sin familj. Arbetet inbegrep dessutom något annat, som kanske var en större utmaning än själva byggnadsarbetet. Bibeln berättar att Noa var ”en rättfärdighetens förkunnare”. (2 Petrus 2:5) Han tog sitt ansvar och varnade modigt människor för katastrofen som skulle drabba deras onda, gudlösa samhälle. Hur reagerade de? Jesus Kristus kommenterade den tiden och sa att folk ”tog ingen notis”. Han sa att de var så upptagna med vardagen, som att äta, dricka och gifta sig, att de inte brydde sig om det Noa hade att säga. (Matteus 24:37–39) Många hånade Noa och hans familj, och en del kan säkert ha hotat dem och varit direkt våldsamma.

Men de gav inte upp. Trots att världen omkring dem inte hade någon förståelse för deras inriktning i livet och tyckte att deras projekt var galet och meningslöst, så fortsatte de troget att jobba vidare. Kristna familjer i dag kan hämta fina lärdomar av hur Noa och hans familj visade tro. Vi lever trots allt i den tid som Bibeln kallar ”de sista dagarna” av den här världsordningen. (2 Timoteus 3:1) Jesus sa att vi i vår tid skulle få uppleva samma förhållanden som när Noa byggde arken. Om människor reagerar negativt på budskapet om Guds rike, och är likgiltiga och hånfulla och rentav förföljer oss, så är det bra om vi tänker på Noa. Det är inte första gången Guds tjänare får uppleva motstånd.

Årtiondena gick, och arken började bli färdig. Noa var närmare 600 år, och nu fick han uppleva sorg i familjen. Hans pappa, Lemek, dog. * Fem år senare dog Metusela, som var Lemeks far och Noas farfar, vid 969 års ålder. Han var den människa som levt längst i historien. (1 Moseboken 5:27) Både Metusela och Lemek hade levt samtidigt med Adam, den första människan.

Samma år fick Noa ett nytt budskap från Jehova Gud: ”Gå in i arken, du och hela ditt hushåll.” Gud sa också att Noa skulle ta med sig olika slags djur in i arken – sju av varje av de djur som betraktades som rena och kunde användas till offer, och två av varje av de övriga. (1 Moseboken 7:1–3)

Det måste ha varit en oförglömlig syn. Djuren kom strömmande till arken i alla storlekar och former och med olika karaktär. En del kom gående, andra kom flygande, vaggande eller krypande. Man kan föreställa sig vilket besvär Noa hade med att försöka styra och manövrera in alla vilda djur på arkens begränsade yta. Bibeln säger att djuren ”gick ... in till Noa i arken”. (1 Moseboken 7:9)

En del skeptiker undrar om det här är möjligt. Och hur kunde alla dessa djur över huvud taget existera sida vid sida på ett sådant begränsat utrymme? Men man kan fråga sig: Är det verkligen en stor sak för Skaparen av hela universum att  styra och kontrollera djuren, och göra dem tama och medgörliga om det skulle behövas? Jehova är den Gud som delade Röda havet och fick solen att stå stilla. Var det omöjligt för Jehova att göra det som beskrivs i skildringen om Noa? Naturligtvis inte. Han både kunde det och gjorde det!

Gud hade naturligtvis kunnat rädda djuren på något annat sätt. Men han gjorde det på ett sätt som skulle påminna oss om förtroendet han gav människorna från början, att ta hand om allt levande här på jorden. (1 Moseboken 1:28) Många föräldrar i dag använder berättelsen om Noa för att lära sina barn att Jehova värderar både människor och djur mycket högt.

Jehova berättade för Noa att han hade en vecka på sig innan det skulle börja regna. Det måste ha varit en hektisk tid för hela familjen. Man kan tänka sig vilket jobb det var att få ordning på djuren och all deras mat, och dessutom lasta familjens tillhörigheter. Noas fru och hans tre sonhustrur ville säkert skapa ett hem och göra det så trevligt som möjligt ombord på arken.

Vad gjorde människor omkring dem? De tog fortfarande ”ingen notis”, inte ens när de fick tydliga bevis på att Jehova välsignade Noa och hans arbete. De kunde inte undgå att se djuren som strömmade in i arken. Men vi blir inte förvånade över deras likgiltighet. I vår tid bryr sig inte människor om alla starka bevis för att vi lever i de sista dagarna av den här världsordningen. Precis som aposteln Paulus förutsade har det kommit ”hånfulla människor med sitt hån och löje”, och de driver med alla som lyssnar till Guds varning. (2 Petrus 3:3–6) Noa och hans familj blev säkert också hånade.

När slutade människor förlöjliga dem? Skildringen säger att när Noa och hans familj var samlade inne i arken tillsammans med alla djuren ”stängde Jehova dörren bakom honom”. Om någon av deras motståndare råkade vara i närheten, blev de säkert tysta när de såg det. Och om inte, fick de något att tänka på när regnet började falla, för det kom ordentligt med regn! Det bara fortsatte och fortsatte tills vattnet täckte hela jorden, precis som Jehova hade sagt. (1 Moseboken 7:16–21)

Njöt Jehova när han såg alla onda som dog? Nej, tvärtom! (Hesekiel 33:11) Han hade gett dem alla chanser att rätta till sitt liv. Var det omöjligt för dem att ändra sig? Noas eget liv besvarar den frågan. Han vandrade med Jehova, lydde honom i alla avseenden och visade att det var möjligt. Med en så stark tro ”domfällde han världen” och visade med all önskvärd tydlighet hur ond hans samtida värld hade blivit. Hans tro gjorde att han och hans familj var trygga. Om du visar lika stark tro som Noa, kan du rädda både dig själv och dem du älskar. Du kan också vandra med Jehova och ha honom som din vän. Och den vänskapen kan vara för evigt.