PAULUS skrev de här orden till medkristna i Rom omkring år 56 enligt vår tideräkning (v.t.). Bibeln nämner inte om han lyckades genomföra resan till Spanien eller inte. Hur det än var med den saken hade kristna missionärers ansträngningar lett till att de goda nyheterna i Guds ord, Bibeln, nått Spanien på 100-talet v.t.

Snart började fler och fler kristna samhällen växa fram runt om i Spanien, och därför uppstod ett behov av en bibelöversättning som de kunde förstå. Spanien hade länge lytt under romarriket, och latin var det gemensamma språket i detta vidsträckta välde.

Tidiga kristna i Spanien framställde flera latinska bibelöversättningar som går under samlingsnamnet Vetus Latina Hispana. De här biblarna var i omlopp i Spanien i många år innan Hieronymus slutförde sin berömda latinska Vulgata i början av 400-talet.

Hieronymus översättning, som färdigställdes i Betlehem i Palestina, nådde Spanien mycket snabbt. En förmögen man vid namn Lucinius fick höra om Hieronymus projekt och ville ha ett exemplar av den här nya översättningen så fort som möjligt. Han skickade sex skrivare till Betlehem för att skriva av och ta med texten till Spanien. Under de följande århundradena ersatte Vulgata undan för undan Vetus Latina Hispana. De här latinska översättningarna gjorde att folket i Spanien kunde läsa och förstå Bibelns budskap. Men när romarriket föll samman uppstod nya språkliga behov.

På 400-talet invaderade visigoterna och andra germanska stammar Spanien, och ett nytt språk, gotiska, fick fäste på Iberiska halvön. Erövrarna bekände sig till arianismen, en falang inom kristenheten som förkastade treenigheten. De hade också sin egen bibelöversättning, Wulfilas gotiska bibel. Den här översättningen användes i Spanien fram till slutet av 500-talet, när den visigotiske kungen Rekared övergav arianismen och blev katolik. På hans befallning samlade man in alla arianska böcker, även Wulfilas bibel, och förstörde dem. På så vis försvann alla gotiska texter från Spanien.

Trots det fortsatte Guds ord att spridas i Spanien under den här perioden. Förutom gotiska talades fortfarande en latinsk dialekt i stora delar av Spanien. Den blev grunden till de romanska språk som längre fram skulle talas på Iberiska halvön. * De äldsta dokumenten på den här dialekten är kända som ”visigotiskt skiffer”, eftersom de skrevs på bitar eller plattor av skiffer. De är daterade till 500- och 600-talet, och en del av  dem innehåller avsnitt ur Psalmerna och evangelierna. På en platta finns hela den sextonde psalmen.

Det faktum att bibeltexter skrevs på enkla skifferplattor visar att vanligt folk både läste och skrev av Bibeln på den tiden. Tydligen användes sådana här skifferplattor med bibeltexter när elever skulle lära sig läsa och skriva. Skiffer var ett billigt skrivmaterial jämfört med det exklusiva pergament som medeltida kloster använde till sina illustrerade biblar.

Ett ovärderligt exemplar av en sådan illustrerad bibel finns i San Isidoros kyrka i den spanska staden León. Den är daterad till år 960, har 1028 sidor med måtten 47 gånger 34 centimeter och väger hela 18 kilo. En annan bibel, Ripollbibeln, finns i Vatikanbiblioteket och är daterad till omkring 1020. Det är en av de mest rikligt illustrerade och dekorerade biblarna från medeltiden. En enda begynnelsebokstav kunde kräva en hel dags arbete för en munk, och en titelsida kunde ta en vecka att färdigställa. Hur välgjorda och vackra de här biblarna än var, bidrog de knappast till att Guds ord spreds till vanliga människor.

I samband med den muslimska invasionen av Iberiska halvön på 700-talet introducerades ett nytt språk i Spanien. I de områden som muslimerna koloniserade blev arabiskan med tiden vanligare än latin, och därmed uppstod behovet av en bibelöversättning på det här språket.

Många arabiska översättningar av Bibeln, särskilt av evangelierna, var tveklöst i omlopp i Spanien under medeltiden. Tydligen översatte biskop Johan av Sevilla hela Bibeln till arabiska på 700-talet. Tråkigt nog har de flesta av de här översättningarna gått förlorade. Men en arabisk översättning av evangelierna från mitten av 900-talet finns i katedralen i León.

Under senare medeltiden började kastilianska, eller spanska, ta form på halvön. Det här språket skulle få stor betydelse för spridningen av Guds ord. * Den första spanska översättningen av bibeltexter finns i La Fazienda de Ultra Mar, en skildring av en resa till Israel från tidigt 1200-tal. Där citeras avsnitt ur Moseböckerna och andra böcker i de hebreiska skrifterna samt ur evangelierna och breven i de grekiska skrifterna.

Den kyrkliga överheten tog inte emot den här översättningen med någon större entusiasm. Vid kyrkomötet i Tarragona 1234 påbjöd man att alla böcker innehållande bibelcitat på landets språk skulle överlämnas åt biskopen för att brännas. Men lyckligtvis innebar inte det här påbudet slutet för fler bibelöversättningar. Kung Alfons X (1252–1284), den förste att skriva spansk prosa, ville ha en översättning av Bibeln på det nya språket och gav arbetet sitt stöd. En spansk översättning från den här perioden var den så kallade pre-alfonsinska bibeln. Kort därefter kom också den alfonsinska bibeln, som var den mest omfattande spanska översättningen på den tiden.

Dessa två verk bidrog till att etablera och berika spanskan, som var i sin linda. Bibelkännaren Thomas Montgomery sa angående den pre-alfonsinska bibeln: ”Översättaren av denna bibel fick fram ett förträffligt verk med avseende på det exakta och stilfulla språket. ... Språket är klart och tydligt, vilket behövdes för en bibel som var avsedd för människor som inte var så kunniga i latin.”

Men de här tidiga spanska biblarna översattes från latinska Vulgata och inte från originalspråken. Med början från 1300-talet framställde judiska lärda flera spanska översättningar av de hebreiska skrifterna direkt från hebreiska. Vid den tiden hade Spanien den största judiska befolkningen i Europa, och de judiska översättarna hade tillgång till tillförlitliga hebreiska handskrifter i sitt arbete. *

En framträdande översättning var Albabibeln, som fullbordades under 1400-talet. Den betydande spanske adelsmannen Luis de Guzmán gav rabbi Moisés Arragel i uppdrag att översätta Bibeln till ”ren” (castizo) spanska. Han angav två anledningar till varför det behövdes. För det första sa han: ”Biblarna som finns i dag på det romanska språket är mycket förvanskade.” För det andra: ”De flesta av oss behöver marginalnoter för att förstå de svårare delarna.” Hans ord visar att människor på den tiden var intresserade av att läsa och förstå Bibeln. De visar också att spanska bibelöversättningar redan hade fått ganska stor spridning i Spanien.

 Tack vare medeltida översättare och avskrivare kunde bildade människor obehindrat läsa Bibeln på sitt eget språk. Det här stämmer med historikern Juan Orts González slutsats: ”I Spanien kunde man Bibeln bättre än i Tyskland och England före Luthers tid.”

Men i slutet av 1400-talet, under den spanska inkvisitionen, blev det förbjudet att översätta och äga en bibel på något inhemskt språk. Det här var början på en mörk period för Bibeln i Spanien. Först tre hundra år senare togs förbudet bort. Under den här svåra tiden fanns det ändå några modiga översättare som framställde nya spanska översättningar utomlands och som sedan såg till att de smugglades in i Spanien. *

Som Bibelns historia i det medeltida Spanien visar har motståndare gjort allt de kunnat för att tysta Guds ord. Men i kampen mot den Allsmäktige har de aldrig gått segrande ur striden. (Psalm 83:1; 94:20)

Tack vare många mäns outtröttliga arbete fick Bibeln fäste och spreds i det medeltida Spanien. Moderna översättare har följt i fotspåren på dessa föregångare som översatte Bibeln på latin, gotiska, arabiska och spanska. Det har lett till att miljontals spansktalande i dag kan läsa Guds ord på det språk som talar till deras hjärta.