Jag föddes i Székesfehérvár, en anrik stad i Ungern med en historia som sträcker sig mer än 1 000 år bakåt i tiden. Men minnena av min hemstad präglas tråkigt nog av de spår som andra världskriget lämnade efter sig.

Mina morföräldrar tog hand om mig när jag var liten. Jag har fina minnen av dem, speciellt av mormor Elisabeth. Hon gav mig en stark tro på Gud. Från det jag var tre år läste vi Fader vår tillsammans varje kväll. Trots det skulle det dröja tills jag var närmare 30 innan jag förstod vad den bönen egentligen betyder.

Mamma och pappa arbetade dag och natt för att kunna skaffa en bra bostad. Det var därför jag bodde hos mormor och morfar. Men varannan lördag samlades hela familjen för att äta tillsammans. De stunderna betydde mycket för mig.

År 1958 kunde mina föräldrar till slut köpa ett hus till oss tre. Äntligen skulle jag få bo med mamma och pappa. Jag var överlycklig! Men glädjen fick ett abrupt slut sex månader senare när pappa dog i cancer.

Jag var förkrossad. Jag minns att jag bad: ”Gud, jag tiggde och bad att du skulle rädda pappa. Jag behöver honom. Varför lyssnade du inte?” Jag ville så förtvivlat gärna veta vart min pappa hade tagit vägen. ”Har han kommit till himlen?” undrade jag. ”Eller finns han helt enkelt inte längre?” Jag var avundsjuk på alla andra barn som fortfarande hade en pappa.

Under många år gick jag till kyrkogården nästan varje dag. Jag föll på knä vid pappas grav och bad: ”Snälla Gud, jag vill veta var pappa är.” Jag bad också om att få veta vad som var meningen med livet.

När jag var 13 år bestämde jag mig för att lära mig tyska. Jag hoppades att det omfattande tyska litteraturutbudet  kunde svara på mina frågor. År 1967 började jag studera i staden Jena, som då var en del av Östtyskland. Jag plöjde igenom bok efter bok av tyska filosofer som spekulerade kring syftet med människans existens. Några av deras teorier var intressanta, men jag var inte nöjd. Mitt hopp stod fortfarande till Gud.

År 1970 återvände jag till Ungern, där jag träffade min blivande fru, Rose. På den tiden hade Ungern en kommunistregim, så ganska snart efter det att vi gift oss flydde vi till Österrike. Vår plan var att så småningom ta oss till Sydney i Australien, där min morbror bodde.

Det dröjde inte länge förrän jag fick tag på ett jobb i Österrike. En dag förklarade en av mina arbetskamrater att Bibeln hade svar på alla mina frågor. Han gav mig några bibelförklarande böcker, som jag slukade direkt. Jag ville veta mer, så jag skrev till utgivarna, Jehovas vittnen, och bad om mer läsning.

På vår ettåriga bröllopsdag knackade ett ungt Jehovas vittne på dörren. Han hade med sig litteraturen jag hade beställt och erbjöd mig ett bibelstudium. Eftersom jag var så ivrig att få lära mig mer studerade vi fyra timmar två gånger i veckan.

Jag var fascinerad av det jag fick lära mig från Bibeln. När vittnena visade mig Guds namn, Jehova, i min egen ungerska bibel kunde jag knappt tro mina ögon. I 27 år hade jag gått i kyrkan utan att höra talas om Guds namn en enda gång. Jag var imponerad av Bibelns tydliga, logiska svar. Jag lärde mig bland annat att de som har dött är lika omedvetna om verkligheten som någon som sover djupt. (Predikaren 9:5, 10; Johannes 11:11–15) Jag fick också höra Bibelns framtidslöften om en värld där ”döden ... inte [skall] finnas mer”. (Uppenbarelseboken 21:3, 4) Då hoppas jag få träffa min pappa igen, eftersom ”det skall ske en uppståndelse”. (Apostlagärningarna 24:15)

Rose ville också vara med och studera, och hon var minst lika entusiastisk som jag. Vi gjorde snabba framsteg och tog oss igenom boken på bara två månader. Vi gick på vartenda möte på Rikets sal. Kärleken, omtanken och enheten bland Jehovas vittnen gjorde enormt intryck på oss. (Johannes 13:34, 35)

År 1976 fick Rose och jag tillstånd att resa in i Australien. Vi letade genast rätt på Jehovas vittnen, och vi kände oss som hemma från första stund. Två år senare blev vi Jehovas vittnen.

Jag har äntligen fått svar på alla frågor som så länge bekymrat mig. Och genom att närma mig Jehova Gud har jag fått den bäste far man kan tänka sig. (Jakob 4:8) Och hoppet om att få träffa min riktiga pappa igen i den nya världen betyder väldigt mycket för mig. (Johannes 5:28, 29)

År 1989 bestämde Rose och jag oss för att återvända till Ungern för att berätta om vår tro för släkt, vänner och andra. Vi har haft privilegiet att få studera Bibeln med hundratals människor, av vilka mer än 70 nu tjänar Jehova. En av dem är min kära mamma.

I 17 år bad jag om att få svar på mina frågor. Efter ytterligare 39 år ber jag fortfarande, men nu kan jag säga: ”Tack Jehova, min älskade himmelske Far, för att du lyssnade till de böner jag bad som liten.”