Osman var ute i tjänsten med sin fru och dotter i Chile. De stod vid en litteraturvagn utanför en begravningsplats. Plötsligt kom ett stort sällskap på väg till en begravning, och de spelade hög musik. Några av dem trodde att Osman var deras pastor, så de gick fram till honom, kramade honom och sa: ”Tack pastorn för att du är här i tid. Vi räknade med att du skulle komma!”

 Osman försökte reda ut missförståndet, men de var så högljudda att de inte uppfattade vad han sa. När hela sällskapet hade gått in på begravningsplatsen dröjde det några minuter, sedan kom några tillbaka och sa: ”Pastorn, vi står och väntar på dig där inne.”

 Så fort det blev lite tystare kunde Osman förklara vem han var och vad han gjorde där. Det här sällskapet blev väldigt upprörda på sin pastor, som inte hade dykt upp. Då frågade de Osman: ”Kan inte du komma och säga några ord från Bibeln?” Det gjorde han gärna.

 På vägen till gravplatsen frågade Osman dem lite om den avlidna och funderade ut några bibelverser han kunde läsa. När han kom fram presenterade han sig för gruppen och sa att han är engagerad i att sprida ett positivt budskap eftersom han är ett Jehovas vittne.

 Sedan använde han Uppenbarelseboken 21:3, 4 och Johannes 5:28, 29 och förklarade att det inte var Guds tanke med människan att vi skulle behöva dö. Han sa att Gud snart ska uppväcka de döda och ge dem möjligheten att leva för evigt på jorden. När Osman var klar var det flera som kom fram och kramade honom och tackade för att han berättat ”Jehovas positiva budskap”. Sedan gick han tillbaka till litteraturvagnen.

 Efter begravningen var det några av besökarna som kom till litteraturvagnen och ställde frågor om Bibeln till Osman och hans familj. De stod och pratade länge, och det slutade med att de tog med sig nästan all litteratur som fanns på vagnen.